and it leans on me, like a rootless tree

och han kör för fort, men jag bara ler och säger blir inte nervös så lätt, försök du, och han skrattar och gasar på ännu mer över bron, och han leker zigzag med trafiken precis som jag leker zigzag med honom.
och jag vet inte, vi har väl träffats en, kanske två, möjligtvis tre gånger innan, för många för främlingar men för få för vänner, och jag vet inte varför jag hamnar i hans bil. kanske var det han som såg till att det blev så eller kanske gatljusen ekade för tomma genom en full stad, kanske blev det lättare att köra när vi var två.

fast för mig är vi alltid en och en.

och jag leker mina lekar som vanligt, skrattar på de rätta platserna, lägger huvudet på sned och blinkar, jag fäller någon retsam replik och mitt ego sväller för varje blick han kastar på mig, men jag vet mycket väl att det, att jag, kommer att ha krympt till min vanliga storlek inom några timmar, för han varar inte, dröjer sig inte kvar i min hjärna eller kropp när han går, han och jag kommer aldrig att vara vi.

men jag kan värma mig lite i hans glöd, även om min slocknade för länge sedan.