time, pass by, as i'm laying in my bed beneath the sky

och ni vet den där känslan man får i hjärtpartiet när man står nära en scen, som om den pumpande basen får ens hjärta att slå igen?

jag tror att jag är kär i den känslan.

och jag går så självsäkert, får de flesta att titta en gång till, någon kommer fram och frågar om han får ta kort på oss, vi radar upp oss och flörtar med kameran.

det är fullt av killar, män, pojkar, fullt av möjligheter, och jag ler tillbaka när de ger mig sina uppskattande blickar, och sedan fortsätter jag dansa i takt med bas och hjärtslag, och de kommer inte längre än så, jag kommer inte längre än så, för det blev så svårt plötsligt.

spelningen är i alla fall grym, jag hjärtar elgitarrer och trummor, och det är liv, visst, men sedan när jag ligger där i min säng ett antal timmar, taxiresor senare, då infinner sig tomheten igen och jag undrar bara vad meningen är när allting ändå försvinner, när ingenting varar, när alla mornar, dagar, kvällar slutar med att jag ligger ensam i sängen, för även om det ligger någon brevid så är jag lika ensam, som om det är omöjligt för mig att fly, som om ensamheten ligger och lurar runt hörnet, bakom kudden, under sängen, bakom tavlan över köksbordet, överallt.

och jag vrider och vänder mig i sängen, undrar, vart tog hjärtslagen vägen?