söndag, november 05, 2006

jag känner mig konstig mest för att jag är

och bara så att ni vet - jag är inte sådan här egentligen.

det här är bara den sidan av mig som jag inte kan släppa lös i verkliga livet.
och så en dag tänkte jag att, vem vet, det kanske kan bli bättre om jag försöker, lite på låtsas, någonstans där ingen känner mig.
kanske kan det hjälpa mig att bli någon ny.

och jag gräver ner mig i mig själv, skillnaden nu är att jag kan göra det in public.
det har aldrig gått förut.

och visst, jag är mörk i sinnet.
har nog alltid varit.
svart blod rinner genom mina ådror från födseln, kanske.
har ett arv att förvalta.
och en miljö att återspegla.
det är jag.
en återspegling.
och ni vet inte vad som hände.
ni vet inte allt som hände.
det gör inte ens jag.

men jag har aldrig varit den där nostalgikern, eller, den delen av mig är så utspädd med cynisk syra att den aldrig riktigt kunnats ta på.

och här släpper jag ut den i koncentrerad form.

egentligen är jag inte speciellt älskvärd.
och egentligen bryr jag mig inte om andra människor särskilt mycket.
och det har väl sina skäl.

jag vet inte riktigt varför jag skriver det här, och kanske åker det bort för att det blev för nära.

men jag tänkte bara att ni kanske borde veta.

det här är bara utdrag från ett grått hjärta.
ett hjärta med skavsår.

3 kommentarer:

eija sa...

vad underbart bra du skriver

det låter som det gör i mig

eija sa...

kanske är det att jag den senaste timmen inte funnits, utan flytit omkring efter att ha läst två dikter som är så otroliga så jag vet inte vart jag ska vägen.

men jag känner mig mindre ensam.

och känslan som slår mig, den som säger att du är vacker är så otroligt överväldigande.

Anonym sa...

jag mår mycket bättre