no blinding lights or tunnels to gates of white, just our hands clasped so tight, waiting for the hint of a spark

och det var juni när han ringde, sa att vi behövde prata.
och det var juni när jag tog mig till den där platsen och träffade honom.
och det var juni när han sa att han inte kunde fortsätta att träffa mig.

och det kändes som november när jag gick hem.
och jag svor att jag aldrig mer skulle släppa in någon, allra minst honom.

och det var juli när jag satt med hans, våra, vänner i hans soffa.
och det var juli när jag inte trodde att han ville vara mer än min vän.
och det var juli när jag kände hans hand på mitt lår.

och hans, våra, vänner, de bara log mot oss, och jag antar att de redan visste, redan hade sett.
och det var juli när de gick ut ur rummet, försvann.

och i mitt hjärta var det april igen när han drog ner mig i soffan och lade armarna runt mig.
och han sa inte ett ord om vad som var annorlunda nu.
han bara låg där, svept runt mig.
och det var natt när någon kom in och lade en filt över våra sovande kroppar.

och det var två veckor senare när han stannade upp med läpparna över mina, när hans förvånat frågade om jag grät.
och jag log ett bekymrat leende, sade nej. han har aldrig sett mig gråta.
och det var svart ute när hans ögonbryn kröp neråt, när han frågade mig vad det var.
och någon knöt en knut runt min mage när jag tog mig själv samman, frågade vad vi egentligen gjorde.
och han bara log, helt självklart, frågade om han verkligen behövde förklara det.

och jag gav honom en blick och hans leende försvann.
och han lade sin mun vid mitt öra, viskade;
jag var rädd. jag tänkte för mycket.
och sedan kom jag på att man inte ska tänka för mycket.
för det förstör.
och jag kom på att det är mycket bättre att ha dig här än att inte ha det.
förlåt.

och jag svor över att han alltid fick mig att ge upp.
och jag svor över att jag var så patetisk.
men jag log.

och det var juli när vi gav varandra mer tid.