och jag springer på gammal pojkvän på stan, inte han, nej, annan gammal pojkvän, en av de som jag aldrig saknat, brytt mig om. fast den här var ändå annorlunda, för han gav mig åtta av de värsta månaderna i mitt liv. han var den som inte kunde acceptera att jag inte ville stanna kvar, så han skadade sig själv istället för att förlama mig, hindra mig från att stänga dörren och springa iväg.
och det fungerade. för jag har alltid haft ett ok av dåligt samvete hängande över mina axlar, och det är lätt att tynga ner det ännu mer.
alldeles för lätt.
och åtta månader var en lång tid.
och ibland tänker jag att det var då allt började, men så minns jag att jag var söndrig redan då, redan innan, att det hela bara var en påminnelse om det förflutna, och jag blir alltid lika förvånad när jag inser hur länge jag har varit sådan här, för hur kan tiden rinna iväg så?
och han är fortfarande likadan, berättar om vilket helvete hans liv är just nu, hur han har gjort slut med sin flickvän, och börjar berätta om hur allt påminner om henne, varje liten sekund, varje liten atom som svävar, står runt honom, och jag vill säga att det går över, det gör det alltid, vill verkligen övertyga honom om det och få honom att sluta prata men det går inte, för hans ord hugger för hårt i bröstet och jag kan inte säga någonting som jag vet inte är sant.
och han sitter för nära, pratar om saker jag inte vill prata om och jag spiller ut att jag är borta just nu, inte finns, skyller det på årstiden och han nickar och jag vet inte varför jag pratar om detta med någon som honom.
och han säger att han hör av sig, att vi borde höras, att jag borde komma på den där festen på lördag och jag nickar, ler, säger javisst och längtar mig iväg igenom fönster och gator,
ser den där bussen, visst åkte jag den med G en gång?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar