no one brings you down like i

och jag satt på en hållplats, det är underligt hur tom stan är på sena torsdagskvällar. mannen i kiosken ger mig en snabb blick när jag ber en tandborste också, tack, säger det blir fem kronor i kortavgift och jag visste inte att sådant fortfarande existerar.

och jag sätter mig igen, väntar på vagnen som jag alltid lyckas missa med max en minut, regnet strilar ner över min lilla jacka och mannen i busskuren bredvid sätter sig bredvid, jag höjer musiken och fyller ögonen med tegelstenar, för alla verkar förstå att de ska hålla sig borta då. tittar ner i asfalten, minns;

det är underligt, det är som ett gummiband mellan oss, och ju längre bort jag kommer desto mer dras jag, längtar, till dig.

tårarna skulle ha träffat asfalten om jag hade låtit dem.

men då skulle jag ha varit tvungen att riva tegelstenarna först.

och jag är alldeles för trött.

och jag gick ut ikväll.
men jag var tvungen att gå hem igen, för tröttheten knyter för stora nävar i magen.

och det händer att jag inte kan andas om dagarna och nätterna, som om någon stod på mitt bröst.
kanske är det istapparna som blivit för tunga.

och jag vågar inte sova,
av rädsla för att jag inte vaknar igen.