oh the night, here it comes again

och jag känner mig väldigt fransk film när jag iklädd kaninpäls, mössa och tygskor promenerar ner till havet klockan halv ett på natten;
kan inte sova,
föga förvånad då jag redan somnat två gånger i min vita säng under dagen;
molnen hopades så jag lämnade knappt rummet på elva timmar. kanske en gång för att göra en kopp kaffe,
kanske till och med två,

och jag känner att jag nästan måste le åt min dramatiska ådra när jag slår mig ner på bryggan, tänder min cigarett och lyssnar på en akustisk version av la cienega just smiled.
låter benen dingla över havet;
ser gatlampors sken någonstans men det verkar som om alla andra sover, så som man ska göra på måndagsnätter,
men jo,
jag har väl alltid varit mer för nätter än mornar.