and then dance, and drink and screw, because there's nothing else to do

och i huset vid havet dukas påsklunchen upp; jag har min nya klänning på mig och vi har både ytterdörren och köksfönstrena öppna för att släppa in vårluften och vi sitter där med lamm och rödvin och låtsas som om vi inte fryser;

framåt fem-sex är alla förutom småflickorna rödvinslulliga och tjafset börjar, och min mor sitter och fnissar med elaka ögon åt när hon sprang på mig med den där seriefigurliknande mannen på kungstorget häromveckan och jag sätter på någon playlist på spotify som just han har skapat åt mig för att undkomma alla de vassa orden i matsalen.

imorse kallade han mig
baby,

det var så länge sedan någon vågade kalla mig baby.

jag tar en dusch och flyr från huset; en buss in till stan och jag har ingenting avtalat ikväll men tänker att jag alltid har någon att gå ut med;
det är det enda jag har gemensamt med halva stan och när jag vandrar avenyn upp är den full av människor, redan,

men alla de mina är ute på landet eller hemma med familjer eller ska till den där jävla svartklubben som nu har börjat sälja biljetter och efter en promenad längs med vasagatan känner jag mig ensam,
och ruset börjar avta och på vasaplatsen
dör jag nästan.

jag hamnar på andra lång och dricker billig öl och en ensam man i kostym i hörnet stirrar på mig varje gång jag vänder mig mot baren; bort från mitt tveksamma sällskap och jag blir så trött på alla dessa gråskalor som alla göteborgare ska envisas med att måla världen i;

hur vi alla springer runt och dricker vår alkohol, tar våra tabletter och låtsas som om vi är blasé, alla andra passé och jag går därifrån, ignorerar att gå till den där jävla biljettsäljande svartklubben och går till båten;

mitt sällskap får tydligen inte komma in men ringer mig inte för att berätta,
och jag känner att det är ungefär lika bra för de var ändå inget roliga;

tänder en cigarett och slår mig ner med ännu en ytlig bekant som har druckit typ sex öl för mycket ikväll och jag ler mot bartendern och nickar;

slår händerna om huvudet och lutar mig mot knäna,

och i några sekunder försvinner jag liksom ner genom golvet, genom det där bruna kanalvattnet;

kryper på havsbotten till avlägsna ljud från en discobåt på andra sidan ytspänningen,

kastar mig sedan upp och tar ett djupt andetag och

ingen har ens märkt att jag

försvunnit.