wrap your troubles in dreams

och i solskenet i göteborg känns allt nästan som sommar; vi svävar fram över gator; strävar upp mot det blå för det mesta,

köper mousserande och sitter i parker eller på det där berget med utsikt över hamninloppet och solen går inte ner förrän klockan nio-tio,

så det känns som vi har hela våra liv på oss.

jag sitter vid kanalen och solar, läser en bok när han skickar meddelande, frågar om sol och drinkar och på linnégatan rör han med sin drinkpinne på precis samma sätt som han rörde ner sockret i sitt kaffe en halvtimme tidigare.

vi sitter tysta nästan hela tiden för vi försöker se igenom varandra och jag har redan intalat mig själv i en månad att han är en dålig idé för mig,

att jag är en dålig idé för honom,

att ett vi är en utomordentligt dålig idé men han lägger huvudet på sned när jag lägger huvudet mot staketet och han frågar frågor och jag tittar bort när jag inte kan svara på vad som är det värsta som har hänt mig, tar ett klunk till ur mitt glas och blåser ut rök mot joggarna på andra sidan staketet.

de ser på oss där vi går gatorna runt; ett vackert par kanske,

en gammal tant nickar med ett nöjt leende och jag nickar tillbaka med en tveksam min.

ibland råkar vi gå in lite i varandra och då studsar jag snabbt tillbaka tre kullerstenar åt vänster för att hålla vår distans:

vår

terrorbalans.