skrivet på sista sidan av en groove-tidning klockan fem en lördagsnatt alternativt söndagsmorgon

och jag vet inte om jag skulle kunna förklara det här för dig;
att det finns vissa tider i mitt liv då jag måste framkalla röster i mitt huvud,
röster som kan rabbla ramsor inom mig om att det visst finns anledningar att leva;

att jag ibland måste söva det sinne som ser på alltihop och säger mig att världen är totalt meningslös,
att den där blicken du så hånfullt kallar för min försvarsmur inte bara är det;
att den ibland är allt som håller mig samman.
att det där jag gör varje dag bara är ett tidsfördriv - saker jag gör för att hålla mina händer, ben, min hjärna såpass sysselsatta att de där tankarna inte kan breda ut sig i mig,
och att jag igår inte svarade när du ringde på grund utav att jag på min väg ner på stan plötsligt fick den där paniken över att allt bara är ett ändlöst spel:
ett där jag inte finns med i rollistan,

att jag var tvungen att hoppa av spårvagnen och vända hem igen,
och att jag efter en timmes tid kände mig tvungen att ta spanskt valium och somna klockan tio bara för att slippa känna hur livet rinner genom mina fingrar.

jag tror inte att jag skulle kunna förklara allt det här för dig,
för om jag ska vara ärlig kan jag inte ens förklara det för mig själv,

antar att jag skulle kunna skriva ner det här och ge dig;
antar att det är någonting jag aldrig kommer göra.