och dagarna är ett myller,
jag håller mig helst i min stadsdel; skriver, läser, dricker kaffe, studerar förbipasserande, allt bakom ett par solglasögon. en vän kommer förbi och pratar och smyger runt ämnen. jag lyssnar på ep:s som gamla romanser släppt och undrar om de minns mig.
dagarna är som de glimtar av verkligheten man får syn på mellan tunnlarna på metron. små explosioner av broar, vatten, träd och sol; människor i sammahang. små explosioner av liv mellan varje tunnel. vackert, men inte lika tryggt som mörkret. små passager av insikten av att man borde åstadkomma något.

ljuset sticker i mina ögon när jag kommer hem. jag vaknar fem timmar senare och minns inte riktigt att jag lagt mig i soffan. sex missade samtal på mobilen och en full kopp kallt kaffe på bordet. det påträngande ljuset har gett vika för det där djupa, tunga, behagliga mörkret.
jag vet inte,
ser ni mig på min franska balkong medan regndropparna faller mot takblecken? en cigarett mellan två rödmålade läppar; brunt hår i en knut mitt på huvudet. kanske är det för mörkt ute, jag vet inte. men natten är trygg, ensamheten behaglig medan regndropparna faller lika tungt mot asfalten som mina fotsulor mot parketten.
och himlen är midnattsblå, inte svart.

och han ler när jag säger man ramlar visst i den här staden också, efter tre öl för mycket för en liten, halvkollapsad, sjuk och lycklig göteborgska. tonerna rycker tag och jag blundar; vaknar upp i ett rum med fördragna gardiner; som ett par extra ögonlock i min kamp mot solen. jag har slutat förstå mig på dagen; föredrar natten och det faktum att allt som lyser syns så mycket starkare då än när ljuset finns överallt. den här lördagen är endast metodiska, melodiska rytmer ur högtalarna; kaffe och jordgubbsjuice i sängen,

stirrandes på solstrålarna som försöker tränga sig in till mig.

och jag har inte sovit på tre dagar när jag till slut sätter mig på en uteservering med en vän och ett glas rosé. solen skiner och männen som går förbi ler mot oss och plötsligt släpper allt och jag ser ut över en av världens vackraste städer,
viker ihop dig och mig och förseglar oss och tar det
inte med mig i varken hjärtat eller i fickan;
viker bara ihop oss och
låter det stanna med dig i göteborg,
medan jag ritar en liten fågel på min handled.

och jag har något vagt minne av att jag fick bäras hem runt sju; vaknar till en spegelbild med mascara över hela ansiket, en förstörd skjorta och ett par leriga skor på golvet;
på min mobil ett missat samtal och ett oläst sms från dig;
ring mig när du vaknar, jag vill träffa dig
och jag ser mig omkring i mitt tömda sovrum; på sängen som saknar dig,
och medan jag försöker bedöva både huvudet och hjärtat med spanska värktabletter undrar jag varför vi inte bara kan släppa taget.

du skriver
jag tänker att vi kan avsluta på samma ställe där allt började
och vi ses på det där caféet,
och det är sorgligt att jag inte kunde tillåta mig själv att inse hur fin du är förrän jag bestämt mig för att lämna dig;
det är sorgligt att du inte kunde sluta spela spelet förrän du insåg att det var förlorat,
och stämningen ligger överallt; att det här kanske är en följetong - att vi inte måste säga adjö och att vi kanske inte vill säga adjö,
och när vår avslutningsscen kommer lägger du armarna tafatt runt om mig och jag trycker mig närmre; trycker dig närmre; min näsa vid din hals och dina läppar mot min tinning och när vi skiljs åt vet jag ingenting,
om det är adjö eller
vi ses.

she likes disco, and tastes like a tear

och om det är så du vill ha det
så får jag väl tacka
för att du
gör det
enkelt
att
lämna dig.

and when she talked about her fall, i thought she talked about a season, i never understood at all

och har allting som varit vi bara varit en dröm?
ett filmmanus; ena sidan omgäldad av rosa silverkantade moln,
nästa bränd i kanterna.
vi är nästan pinsamt sceniska, du och jag; så till den grad att jag ofta undrar om det är varandra vi vill ha eller bara all denna dramatik.
jag vet inte om jag kan säga att vi har spelat våra roller väl - för jag kan inte säga vad vi har förlorat. jag går bara genom staden och ser oss överallt;
mig i min trenchcoat på bitter på linnégatan, en mojito i handen och wayfarers över ögonen. du på andra sidan bordet; rörandes i din gin tonic och envist stirrande; försöker tränga igenom svart glas in till någon kärna du tror att jag har,
alla hemligheter du trodde att jag bara låtsades om.

jag ser oss svävande fram över hagas kullerstenar; min hand i din medan solen går ner över skansen ovanför. jag ser mig sittandes trött inne i busskuren på järntorget; dig med armarna trotsigt i kors utanför och med ryggen demonstrativt emot mig.
jag ser mig själv vakna i en säng på femte våningen bara för att finna dina ögon vaka över mig. en hand mot nacken, en kyss på skuldran. att gå hem och inte veta om jag ska skratta eller gråta.
jag ser dig på andra sidan av dansgolv. hur du ser på mig när jag lämnar nattklubbar med andra män och hur jag nonchalerar den där blondinen som du varvar mig med. jag ser dig äta kakan och inte riktigt ha den kvar. jag ser mig med händerna om huvudet, tills du lösgör dem och lägger dem i ditt knä istället.

allt det här ser jag, och så mycket mer, och jag förundras över hur en stad kan förminskas, demoleras, ner till bara en person; ett sammanhang. jag ser mig fly gång på gång och dig leta upp mig ännu oftare. jag ser mig liggandes på golvet i mitt sovrum; skickandes orden jag lämnar staden på söndag till dig. jag ser ditt svar;
closing time.

har vi bara varit en dröm? jag minns inte nu.
jag minns bara en majdag i slottskogen;
mitt huvud i ditt knä och solen ovanför;
den totala frånvaron av onödiga, mördande ord.
jag går i alléer av lönnlöv nu och minns när de precis lämnat knopparna.
jag minns oss skrattandes och retandes,
knuffandes varandra genom alla de som såg på oss som om vi hade allt i hela världen.
jag minns en vår då vi fortfarande hade en sommar tillsammans att se fram emot;
en sommar som aldrig riktigt hände,
alla känslor som vi aldrig tillät oss att känna,

och allt känns så avlägset nu när löven faller och
vi bestämmer en tid och plats för att säga vårt
adjö.

sånger han skickar mig II

och du blir förbannad innan jag har hunnit förklara att jag bara är här över dagen, och det skär i mig att du ens kunde tro att jag hade flyttat utan att säga till.

DU DÖDAR MIG

sånger han skickar mig

de små små orden är svåra ord och de hårda orden är enkla ord

och efter tre dagars dans och absurd alkolkonsumtion kommer plötsligt glädjecentra upp i toppnivåer; under bron är det efterfest och vi vinglar fram på höga klackar och piedestaler och jag vet inte hur jag ska reagera när du står vid insläppet och väntar på mig,
vet inte hur jag ska ta det faktum att du bara en halvtimme efter att du ringde mitt i natten kommit hit helt ensam,
och mina vänner har obekvämhet och stela leenden över hela sina ansikten när du kysser mig på kinden och säger till vakten att det är du plus tre när det egentligen är tre plus dig.
inne på gården är det trångt och hurricane spelar där inne medan våra händer snuddar mot varandra i folkmängden;
en cigarett i mungipan och din tändare är direkt uppe, precis som vanligt och plötsligt slår allting bakut och min hjärna får kortslutning när du lägger armarna runt mig och en fotoblixt lyser upp ditt ansikte och jag måste vända mig om;
springa därifrån;
svara enstavigt på dina frågor och behandla dig som luft för
jag kan inte behålla dig så här nära;
jag har inte råd med dig,

så jag sätter eld på mig själv;
bränner kortet på oss i kanterna när jag låter någon viska ord i mitt öra och lägga en arm om min svank medan din blick är laserstrålar i min rygg;
går förbi dig och dansar som jag vore galen och du står ut i en hel timme innan du kommer fram och säger att du ska hem och jag bara nickar och ger dig en kort kram bara för att sedan låta någon okänd man följa mig hela vägen hem och hångla upp mig mot en tegelvägg och när jag till slut sjunker ihop i min trädgård står solen alldeles för högt och mitt hjärta slår inte;
det fladdrar,
när jag plötsligt inser att jag aldrig någonsin gett dig en anledning att stanna kvar hos mig;
men att du återvänder gång på gång ändå.

och om jag skulle få leva en gång till hade jag gjort allt igen;
väntat, saknat, gråtit,
vaknat upp till solnedgångar och fallna piedestaler;
jag hade lämnat lika mycket, för jag har alltid fått något nytt till slut.
jag hade hittat; älskat,
sårat, lämnat;
dött inombords och skrikit;
fötts på nytt och lyssnat till
tonerna av hela världen för allt som finns - det finns runtomkring,
alltid.

jag hade möblerat varje hus precis som om jag
skulle bo där för alltid;
rökt lika många cigaretter och druckit lika mycket vin,
legat med samma män och
somnat intill ännu flera.
jag hade varit lika återhållsam men
alltid med min glimt i ögat;
dansat lika mycket som jag gjorde ikväll,
lett lika stort när fransosen lutade sig fram mot mig;
för du stod med henne på andra sidan av serveringen men
jag såg att du inte kunde låta bli att stirra;
och det gör mig inte mycket nu att inte veta om det var på grund av svartsjuka
eller bara ett studerande för att du inte förstår mig.

och om jag skulle få leva en gång till hade jag gjort allt igen;
väntat, saknat, gråtit,
vaknat upp till solnedgångar och fallna piedestaler;
jag hade lämnat lika mycket,
för jag har alltid fått något nytt till slut.
jag hade hittat; älskat,
sårat, lämnat;
så som jag nu måste lämna dig för någonting annat,
kanske någon annan,
kanske någon som allting blir så mycket enklare med,
och kanske,
är en dag allt annorlunda,
och inte nu, kanske sen
kan vi göra allt igen.

du och jag har fler ljus att se

och det är kallt ute fastän solen lyser;
jag cyklar hem och byter korta byxor mot långa mellan konserterna men
på vägen ner mot junior boys känns världen fin ändå;
solen går ner över staden medan jag öppnar ett nytt cigarettpaket och
jag tänker att det ska vara någon annan när telefonen låter men
du har ju en tendens att dyka upp när jag som minst tänker på dig;
som om din enda egentliga avsikt är att
skava på det där skavsåret
jag har
i mitt
hjärta.

jag hämtar dig när musiken börjar spela och du
lutar dig direkt fram med din tändare mot min cigarett;
sådär som jag antagligen alltid kommer att minnas dig när jag tänker på dig,
om fem dagar, fem år,
en evighet av försök till att vara sobert gentlemannamässig när jag vet att du egentligen bara sett för många filmer med clark gable.

du står tätt vid min nacke medan jag gungar med synthar och gitarrer från andra sidan atlanten;
du står stilla bakom och
jag är så trött på din
spelade stelhet när jag ju ser i din blick att någonting där inne lever;
vill ut;

för jag vet att du kan släppa taget om framtiden;
jag har sett dig i nuet;
jag har legat i ditt knä i slottskogen soliga dagar,
innan verkligheten slog oss ner på knäna,
och jag har hört dig tala om oss som ett oss,
och jag vet inte,
kanske är allt egentligen mitt fel,
antagligen är det så,
att jag bara har mig själv att skylla när du lägger armen om min midja och
meddelar att du ska gå hem,
precis innan de på scenen börjar sjunga om allt det du inte borde röra hos mig.

det kryper i mig,
min rastlöshet när du inte ser vad som finns just precis här;
din ständiga strävan efter nya mål när solen lyser ovanför och
gitarrerna ljuder från fem meter bort;
att du tror att allt går att köpa och att
jag är besvärlig bara för att jag inte vill vara
så
tillgänglig
för dig;

för att jag vill lära dig att jag inte kan
köpas,
att jag inte kan
luras,
att jag inte kan
slängas
så som alla de andra låter sig,
att jag måste ha min distans för att
skilja mig från mängden.

det kryper i mig där;
så mycket att jag måste säga hej då till alla och
studera de parallella linjerna hos spårvagnsspåren från cykeln hem,
att jag måste röka tre cigaretter på rad bara för att
du inte dök upp och
för att jag aldrig kan vara säker på att skilja mig från horden utan att
blotta min strupe.

min hud är vit under mitt armbandsur, där under tar vintern aldrig slut

och jag kan inte fly från dig.
när du kom tillsammans med våren tänkte jag att du skulle vara borta i tid till sommarens ankomst,
men nu är det augusti och det verkar som att du står framför mig vart jag än vänder blicken.

och du liknar inte någon annan men
det finns ingen tid för oss.
vi går på samma fester och låtsas känna samma människor,
lever i samma värld kan tyckas
men inte i samma dimension.

jag försöker inte att lura dig,
men jag förstår inte hur du kan sträva och sträva utan att någonsin falla ner i gropen framför insikten om hur meningslöst allt är,
och vi ser på varandra från två olika sidor av nattklubbar och låtsas som om alla de mellan oss inte
såg alla högspänningsledningar som irrar genom luften.

hur vi lever i två olika dimensioner men
hur alla ser på oss med något speciellt i ögonen när vi går bredvid varandra på gatan och jag undrar
om allt egentligen borde vara annorlunda;
om hon inte borde älska dig,
att jag inte borde ligga med andra,
att det kunde vara du och jag mot världen,
i en annan värld.

jag undrar om jag är en idiot om jag inte erkänner att
jag gör mitt bästa för att alltid stå framför dig,
vart du än vänder blicken.

och han släpper inte taget om mig, så jag trycker mig hårdare mot honom; hans kind river mot min hals medan hans läppar nuddar min hud och
musiken spelar lite längre bort men tystnaden belägrar oss sedan en månad tillbaka;
han har någon annan i någon annan säng och jag,
jag har så många mil kvar.