skavsår

och jag har något vagt minne av att jag fick bäras hem runt sju; vaknar till en spegelbild med mascara över hela ansiket, en förstörd skjorta och ett par leriga skor på golvet;
på min mobil ett missat samtal och ett oläst sms från dig;
ring mig när du vaknar, jag vill träffa dig
och jag ser mig omkring i mitt tömda sovrum; på sängen som saknar dig,
och medan jag försöker bedöva både huvudet och hjärtat med spanska värktabletter undrar jag varför vi inte bara kan släppa taget.

du skriver
jag tänker att vi kan avsluta på samma ställe där allt började
och vi ses på det där caféet,
och det är sorgligt att jag inte kunde tillåta mig själv att inse hur fin du är förrän jag bestämt mig för att lämna dig;
det är sorgligt att du inte kunde sluta spela spelet förrän du insåg att det var förlorat,
och stämningen ligger överallt; att det här kanske är en följetong - att vi inte måste säga adjö och att vi kanske inte vill säga adjö,
och när vår avslutningsscen kommer lägger du armarna tafatt runt om mig och jag trycker mig närmre; trycker dig närmre; min näsa vid din hals och dina läppar mot min tinning och när vi skiljs åt vet jag ingenting,
om det är adjö eller
vi ses.