and when she talked about her fall, i thought she talked about a season, i never understood at all

och har allting som varit vi bara varit en dröm?
ett filmmanus; ena sidan omgäldad av rosa silverkantade moln,
nästa bränd i kanterna.
vi är nästan pinsamt sceniska, du och jag; så till den grad att jag ofta undrar om det är varandra vi vill ha eller bara all denna dramatik.
jag vet inte om jag kan säga att vi har spelat våra roller väl - för jag kan inte säga vad vi har förlorat. jag går bara genom staden och ser oss överallt;
mig i min trenchcoat på bitter på linnégatan, en mojito i handen och wayfarers över ögonen. du på andra sidan bordet; rörandes i din gin tonic och envist stirrande; försöker tränga igenom svart glas in till någon kärna du tror att jag har,
alla hemligheter du trodde att jag bara låtsades om.

jag ser oss svävande fram över hagas kullerstenar; min hand i din medan solen går ner över skansen ovanför. jag ser mig sittandes trött inne i busskuren på järntorget; dig med armarna trotsigt i kors utanför och med ryggen demonstrativt emot mig.
jag ser mig själv vakna i en säng på femte våningen bara för att finna dina ögon vaka över mig. en hand mot nacken, en kyss på skuldran. att gå hem och inte veta om jag ska skratta eller gråta.
jag ser dig på andra sidan av dansgolv. hur du ser på mig när jag lämnar nattklubbar med andra män och hur jag nonchalerar den där blondinen som du varvar mig med. jag ser dig äta kakan och inte riktigt ha den kvar. jag ser mig med händerna om huvudet, tills du lösgör dem och lägger dem i ditt knä istället.

allt det här ser jag, och så mycket mer, och jag förundras över hur en stad kan förminskas, demoleras, ner till bara en person; ett sammanhang. jag ser mig fly gång på gång och dig leta upp mig ännu oftare. jag ser mig liggandes på golvet i mitt sovrum; skickandes orden jag lämnar staden på söndag till dig. jag ser ditt svar;
closing time.

har vi bara varit en dröm? jag minns inte nu.
jag minns bara en majdag i slottskogen;
mitt huvud i ditt knä och solen ovanför;
den totala frånvaron av onödiga, mördande ord.
jag går i alléer av lönnlöv nu och minns när de precis lämnat knopparna.
jag minns oss skrattandes och retandes,
knuffandes varandra genom alla de som såg på oss som om vi hade allt i hela världen.
jag minns en vår då vi fortfarande hade en sommar tillsammans att se fram emot;
en sommar som aldrig riktigt hände,
alla känslor som vi aldrig tillät oss att känna,

och allt känns så avlägset nu när löven faller och
vi bestämmer en tid och plats för att säga vårt
adjö.