du och jag har fler ljus att se

och det är kallt ute fastän solen lyser;
jag cyklar hem och byter korta byxor mot långa mellan konserterna men
på vägen ner mot junior boys känns världen fin ändå;
solen går ner över staden medan jag öppnar ett nytt cigarettpaket och
jag tänker att det ska vara någon annan när telefonen låter men
du har ju en tendens att dyka upp när jag som minst tänker på dig;
som om din enda egentliga avsikt är att
skava på det där skavsåret
jag har
i mitt
hjärta.

jag hämtar dig när musiken börjar spela och du
lutar dig direkt fram med din tändare mot min cigarett;
sådär som jag antagligen alltid kommer att minnas dig när jag tänker på dig,
om fem dagar, fem år,
en evighet av försök till att vara sobert gentlemannamässig när jag vet att du egentligen bara sett för många filmer med clark gable.

du står tätt vid min nacke medan jag gungar med synthar och gitarrer från andra sidan atlanten;
du står stilla bakom och
jag är så trött på din
spelade stelhet när jag ju ser i din blick att någonting där inne lever;
vill ut;

för jag vet att du kan släppa taget om framtiden;
jag har sett dig i nuet;
jag har legat i ditt knä i slottskogen soliga dagar,
innan verkligheten slog oss ner på knäna,
och jag har hört dig tala om oss som ett oss,
och jag vet inte,
kanske är allt egentligen mitt fel,
antagligen är det så,
att jag bara har mig själv att skylla när du lägger armen om min midja och
meddelar att du ska gå hem,
precis innan de på scenen börjar sjunga om allt det du inte borde röra hos mig.