min hud är vit under mitt armbandsur, där under tar vintern aldrig slut

och jag kan inte fly från dig.
när du kom tillsammans med våren tänkte jag att du skulle vara borta i tid till sommarens ankomst,
men nu är det augusti och det verkar som att du står framför mig vart jag än vänder blicken.

och du liknar inte någon annan men
det finns ingen tid för oss.
vi går på samma fester och låtsas känna samma människor,
lever i samma värld kan tyckas
men inte i samma dimension.

jag försöker inte att lura dig,
men jag förstår inte hur du kan sträva och sträva utan att någonsin falla ner i gropen framför insikten om hur meningslöst allt är,
och vi ser på varandra från två olika sidor av nattklubbar och låtsas som om alla de mellan oss inte
såg alla högspänningsledningar som irrar genom luften.

hur vi lever i två olika dimensioner men
hur alla ser på oss med något speciellt i ögonen när vi går bredvid varandra på gatan och jag undrar
om allt egentligen borde vara annorlunda;
om hon inte borde älska dig,
att jag inte borde ligga med andra,
att det kunde vara du och jag mot världen,
i en annan värld.

jag undrar om jag är en idiot om jag inte erkänner att
jag gör mitt bästa för att alltid stå framför dig,
vart du än vänder blicken.