we gonna stay up the whole night

och jag tänkte göra som storey och lista låtarna som gjort mitt år men jag var för lat. ikväll ska man i alla fall fira, och det gör vi alltid till de här låtarna.

vi hörs väl kanske nästa år antar jag.

time is contagious, everybody's getting old

och jag är för tillfället upptagen med att springa runt i regnet på göteborgs gator, leta efter paljettiga saker till nyår, hitta en skomakare som kan klacka om mina favoritpumps innan nästa år, dricka för mycket vin och dansa till justice,
gå igenom vad som egentligen hände inatt/igår natt/i onsdags natt på stammiscaféet, äta chokladpraliner, klippa luggen lagom lång och rufsa i håret på min systerdotter när jag har lite tid över,
ligga skavfötters i säng sena timmar och planera resa bort nästa år,
och det som värmer mest är det faktum att hon vill ha med:
mig.

nästa år ska bli ett gott år,
eller hur?

puss.

välkommen älskling, love at first sight

god jul

och ute i huset vid havet,
kan jag sitta och stirra på min systerdotter i minuter utan stopp.
försöker förstå den där oförfalskade glädjen,
hur ett tomtebloss kan tända sådana där bloss i hennes ögon,
äkta,
och när hon vänder sig om och springer med öppna armar mot mig tvärs över hela rummet tappar jag allting,
och när hon håller om mig inser jag att jag inte minns hur man får en kram att kännas varm längre.

i mitt rum i huset vid havet är det lugnt. vita väggar, lakan, hyllor, och stjärnor i fönstrena. sterilt. fritt för mina tankar att måla, kladda ner varje kvadratcentimeter av väggarna, men jag håller dem hellre rena. enklare så.
det här är jag,
och så här är det.

och det tröstar mig att veta att julen fortfarande gör de andra glada,
samtidigt som det får mig att undra varför jag inte...
känner.
men det blir nog en god jul trots allt.
tror jag på det så är det så.

och när kvällen kommer ber jag om ursäkt för att jag är så iskall.

jag önskar att jag fortfarande kunde skylla det på dem.

i can see it in your eyes like i taste your lips and, they both tell me that we're better than this

och det finns en mapp på den här datorn,
gömd längst in bland fem andra,
så att jag hinner ångra mig innan jag hinner fram.

där finns en bild på honom. den enda jag har kvar. den enda jag inte kunnat ta bort. den som har gjort att jag rest mig upp och börjat damma av mina tavlor när jag hållt fingret över delete-knappen. den enda jag aldrig kommer att ta bort.

jag ser nästan aldrig på bilden,
men det känns bra att den ligger där, längst in,
precis som alla minnen nog gör, någonstans.
det är tryggt,
att en liten del av honom fortfarande finns där om jag skulle behöva det någon gång.

den är sepiafärgad,
och jag minns när jag tog den.
han ser så rofylld ut, han sover,
med det randiga täcker upp över munnen, med de guldbruna lockarna som täcker kudden, och jag tror aldrig att jag kommer komma över hur vacker han var när han sov. när hans oro inte kom ikapp honom. när jag låg bredvid, under den där tiden då han vågade lita på att jag inte skulle smyga iväg om han slöt ögonen.

och det mest slående är den där linjen som går över ansiktet; hur näsan går över i ögonbryn som i bokstaven L, hur symmetriskt det hela är och trots att det gått så lång tid kan jag fortfarande sitta i vad som verkar vara en evighet och bara se på den där linjen som jag brukade stryka fingret längs när jag ville lugna honom, när jag ville att han skulle släppa taget och bara låta tiden flyta, det enda som verkade få tiden att stå still.

och ibland kan jag inte hjälpa det.
ibland måste jag låta fingret stryka över skärmen,
följa den där linjen som jag inte sett på så länge.

det är jul,
så jag vet att han kan dyka upp bakom nästa gathörn när som helst.
han är hemma.
jag håller mig inne.

du binder fast mig vid din arm med den där blicken, vet du inte det?

och det är svårt att inte ge efter när man väl står där,
det är svårt att skaka på huvudet, säga nej till någons händer runt mina höfter, att vända kinden till när läpparna närmar sig mina,
svårt att ta en ny cigarett när någons fingrar just krupit in mellan mina, svårt att inte slappna av när jag känner en bröstkorg höja, sänka sig mot min ryggrad,
svårt att slå bort ögonen från en blick som lovar mig hela natten om än inte hela världen,
svårt att släppa taget när han är reslig, med stora händer, som skulle kunna skydda mig från hela världen,
i alla fall för några timmar.

det är svårt att gå iväg när han får mig att känna mig speciell,
och det är svårt att vända ryggen till när den där blicken,
de där läpparna,
är det enda som gör att jag tror på att jag existerar.
så länge någon väljer att kyssa mig och inte någon annan finns jag till,
om än bara för en natt.

undran efter att ha tillbringat hela dagen med att gå i affärer och letat julklappar:

finns det bara fem olika julsånger eller varför spelar alla affärer exakt samma låtar om och om igen?

is there still a nest inside, birds too afraid to fly, all those birds were in that nest, hidden in your chest

och jag såg in i hans ögon och fastnade i dem,
de hade liksom ingen botten.
det var mörkt ute och klockan var väl nästan halv två och alla andra hade gått hem och jag var också på väg hem men missade min vagn med bara några meter,
tvingades sitta där på hållplatsen,
vanligtvis skulle jag gått hem men jag fick någon känsla av att något skulle kunna hända mig om jag gick ensam på mörka gator så sent på en lördagnatt,
så jag satte mig i skenet från den där skärmen som berättar hur många minuter det är kvar tills nästa chans hem kommer;
25 minuter, vita bokstäver, blå botten.

de andra som väntade bredvid mig, men inte med mig, såg bara på honom när han satte sig bredvid, de lyssnade på hur han slöddrade fram något som skulle betyda varför sitter en sådan fin flicka som du här helt ensam mitt i natten.
jag såg på dem, kunde känna hur de tittade, kunde känna tystnaden, och jag orkade inte med en sådan här man, inte den här natten, men det går inte att vinna, vet att;
går jag därifrån provocerar jag honom,
svarar jag inte provocerar jag honom,
är jag tyst provocerar jag honom,
så jag väljer det alternativ som är mest jag, svarar på hans frågor som luktar starkcider, äpple tror jag,
svarar bittert, trött, enstavigt, allt för att få honom därifrån men han rör sig bara närmare och närmare, hans stank smyger sig in överallt och jag känner fortfarande hur alla andra runtom stirrar, tyst,
och jag vänder mig bort men han säger jag är intressant, kommer närmare och jag flyttar bort men bänken är inte så mycket längre och han lägger handen på mig och jag skakar på mig, flyttar bort den,
reser mig upp, han gör likadant och jag ber honom att gå men han går inte alls och han vill berätta om hur han mår, om hans liv,
om tomheten inom sig och om att han inte bryr sig, inte alls och inte en enda människa reser sig upp, höjer rösten, säger någonting alls utan plötsligt är jag djuret i buren och alla runtom ser på, lämnar mig ensam, ensam, ensam.

1 minut, vita bokstäver, blå botten;
vagnen kommer,
och innan jag går på hinner han fånga mig i sina ögon igen,
säger jag slutade bry mig för länge sen,
och de har ingen botten, för pupillerna har tagit över hela ögonen,
och jag mår illa,
för jag är rädd att jag vet precis vad han menar.

bitter and unclean, i'll even stop the nicotine

och han kom närmare.
var det nära nog?
för nära?

när jag satte mig ner en bit från honom reflekterades lampan i hans glasögon.
han vände huvudet mot mig,
och jag såg på honom,
länge.
och jag tyckte han höll kvar min blick,
alldeles för länge, men jag är inte säker.
ljuset från taket tog för stor plats på de där glasen över hans ögon.
någonstans vill jag tro att han gjorde det.

han får mig alltid att le,
och det gör mig så förvirrad att tänka på hur långt bort han är,
fastän han alltid ställer sig närmare,
för nära?

jag undrar om han vet att han skulle kunna få komma så nära som de andra,
trots att det inte ens är mörkt ute.
men han är ingenting för mig,
ibland när jag ser ut genom fönster på stan går han förbi med någon annan bredvid.

men han går aldrig närmare henne,
aldrig nära nog,
aldrig för nära.

hej eija,

jag tänkte på att du aldrig svarade och funderade på om du försvunnit men sedan kom jag på att du nog inte hade det utan bara behövde springa bort och leka någon annanstans ett tag, man gör det ibland,
jag tror det är för att alla andra påminner så mycket om den där personen man låtsas vara, men framför allt den som man envisas med att tränga bort,
varje dag.
jag vet inte hur man mår bra. det var länge sedan. så länge sedan att jag ibland undrar om man faktiskt kan må bra ibland. idag kom jag på att jag är ensam, på nytt.
det spelar liksom ingen roll hur många gånger man byter människor.
man är alltid likadan ändå.
i botten.
och jag kom på varför jag inte vill inse att jag är ensam.
det är rätt enkelt.
jag vill inte inse vad det är för fel med mig tror jag. det måste vara något, för annars skulle i alla fall någon stanna, någon gång. alla försvinner alltid.
och de skulle inte göra det om de ville stanna kvar.
jag vet inte hur det känns att känna längre.

you spun your web, sorrow and grief, your life's a poem oh, so it seems

och hon röker för det är ett sådant där ställe där man måste röka,
som att sitta i rom en decemberdag,
här drömmer vi oss bort flera dagar i veckan,
vi blev just fotograferade av ett magasin på väg förbi,
och jag pratar med den italienska äldre fotografen,
mest för att det finns få saker som gör mig så glad som italienska gubbar.
volete stare qui o lá?
hai capelli como un angelo,
e tu como biancaneve.

hon röker och det är blå himmel idag,
sju grader plus och vi har bara umgåtts några gånger än,
men hon kan inte låta bli orden,
att jag håller allt inom mig,
att jag aldrig ser tillbaka,
gör jag det?
och jag blir förvånad över att hon redan märkt.

hon säger att hon borde göra samma sak,
att det är rätt sätt,
att bara låta det vara,
lämna det,
aldrig gråta,
bara trycka ned det,
och jag måste skaka på huvudet och fånga hennes ögon,
nej,
det är inte rätt sätt,
och jag vill säga till henne att aldrig någonsin bli som mig,
men jag tror inte att hon skulle förstå.

non sono biancaneve,
solo una principessa di ghiaccio.

en utav de finaste dikterna jag vet

ochiblandönskarjagatt
deandraintesågattvivarensamma
attvikundeseglabortditviville
ochdrömmasammadrömmar
(detvorevälnåtälskling?)

ochiblandönskarjagbaraatt
duvisstealltsomjagvetommig
menvivetbådaattjaginteryser
avkylanärdurörvidmig
(inteendaghargått)

ochiblandönskarjagatt
detfannsenslowmotionknapp
somgjordeattalltgickjättesegt
ochvirördeosslångsamtisekunder/timmar
(iblandhänderdetändå)

ochjagönskarbaramig
digijulklapputanwellpapptack
förattduäralltjagbehöver
närjagmårdåligtochbehöverljus
(lysuppvintermörkret)

ochiblandborduiminalakan
ifleradagarefterattdugått
ochiblandsaknarjagdiginnandugått
ochjaghatardignärduhargått
(menjagälskardignärduärkvar)

och... (att tala i tungor) av mikael halén

i got, i got lost (you said this was the way back)

och jag stirrar på displayen på mobilen,
den ringer inte.

det är december ute fast inuti mig verkar det mer som om november verkligen har slagit klorna i staden nu. mörkret lägger sig vid halv fyra om dagarna, och regnet faller dag ut och dag in, gör luggen och håret där vid mina tinningar konstant lockiga, och paraplyn är meningslösa på den här kusten för de blåser bara sönder ändå.
men det är mörkt nu,
alla har gått hem,
och min mobil ringer inte.

jag känner mig som asfalten nu,
grå och fuktig,
på väg mot svart snart,
och någon fäller en kommentar om mitt leverne och jag mår dåligt över mig själv,
över hur det inte alls hjälper,
om hur fånig jag var som trodde att jag skulle bli bättre av att leva ut min dekadenta sida så här,
på det här viset,
jag menar,
det ger mig ju tydligen ingenting.
på vårt favoritcafé säger vännen bestämt till mig att hon tänker gå därifrån om jag inte äter någonting,
bara för att efter några minuter följa upp det hela med en fråga om varför jag inte bara fortsätter träffa någon av de där männen,
och mitt grå regnmoln i magen växer av allt det där som bubblar upp men som jag desperat försöker trycka tillbaka,
sådär så att jag är rädd att en åskstorm ska spelas upp snart,
jag menar, vad ska jag säga?

att jag inte är hungrig längre? att maten gör mig illamående? att jag inte vill träffa männen för att jag är så livrädd för att de ska se mig i dagsljus, att de ska se hurdan jag verkligen är,
jag vet inte om jag är mest rädd för mig själv eller för dem.
eller kanske är jag bara rädd att jag är bra nog för en natt,
men att jag inte räcker till för att älskas.

vi skiljs åt och regnet faller och jag orkar inte knäppa jackan, ta på mig mössan, någonting, så medan alla andra kurar, skyndar sig snabbt hemåt eller vart nu alla dessa människor ska, står jag där vid domkyrkan, rakryggad och låter regnet slå mig mot kinden om och om igen,
jag låtsas att det inte alls är tårar som rinner för det syns inte i sånt här väder, och se hur rak jag är i ryggen, inte som er alls.

när vagnen kommer står jag kvar,
när den åker går jag ner mot kanalen,
sätter mig på en bänk och stirrar på det nattsvarta vattnet som är brunaktigt i solsken.

jag undrar varför jag trodde att det här var vägen tillbaka.
tillbaka går aldrig att gå,
den enda vägen är väl framåt.

men det är svårt när man bara verkar gå i cirklar,
runt,
runt.

fuckoff is not the only thing you have to show

och ibland tror jag att vår generation kommer att gå under.
kanske har vi kommit till den yttersta gränsen nu,
kanske vet vi för mycket om världen men fortfarande för lite om oss själva,
kanske har vi för mycket kunskap men för lite mening,
kanske vet vi för mycket om misären för att kunna leva,
kanske har allt prat om att vi ska vara glada för allt vi har gett oss så dåligt samvete att det är omöjligt att känna den där riktiga lyckan.

och alkoholen flödar,
vi sitter runt bord i decembernätter och skämtar om hur destruktiva vi är, men jag verkar vara den enda som funderar på varför?
vi har inga riktiga känslor verkar det som, och de av oss som har det anser det vara roligare att förstöra sig själva, skapar hellre draman, melodraman, än lyckliga slut och sedan tar jag en cigarett till trots att cancer går i släkten,
för jag röker ju inte regelbundet.
eller hur?

och sedan träffar vi, jag, någon jag tycker om, någon som det klickar lite med, men då springer jag iväg på toaletten och får mig själv att försvinna,
går hellre hem med han den där som kommer ge mig ångest imorgon bitti,
kysser hellre på han i den snygga t-shirten som nyss lyckades hälla ut en drink över mig för att han tyckte att artisten på scenen var så bra,
för risken att han det klickade med skulle springa iväg imorgon bitti, med ångest över mig,
det hängde för tung.

det är lättare att lämna,
än att bli lämnad.
så var det väl?

så någon beställer in en runda till och det är lördag och jag häller i mig fastän jag vet att jag ska upp och arbeta heldag om några timmar,
för det känns som om jag lever mer om jag mår dåligt än om jag inte känner någonting.

ibland tror jag att alla runt om mig känner som jag,
och då tror jag att vår generation kommer att gå under,
men jag vet inte vems skulden är riktigt.