is there still a nest inside, birds too afraid to fly, all those birds were in that nest, hidden in your chest

och jag såg in i hans ögon och fastnade i dem,
de hade liksom ingen botten.
det var mörkt ute och klockan var väl nästan halv två och alla andra hade gått hem och jag var också på väg hem men missade min vagn med bara några meter,
tvingades sitta där på hållplatsen,
vanligtvis skulle jag gått hem men jag fick någon känsla av att något skulle kunna hända mig om jag gick ensam på mörka gator så sent på en lördagnatt,
så jag satte mig i skenet från den där skärmen som berättar hur många minuter det är kvar tills nästa chans hem kommer;
25 minuter, vita bokstäver, blå botten.

de andra som väntade bredvid mig, men inte med mig, såg bara på honom när han satte sig bredvid, de lyssnade på hur han slöddrade fram något som skulle betyda varför sitter en sådan fin flicka som du här helt ensam mitt i natten.
jag såg på dem, kunde känna hur de tittade, kunde känna tystnaden, och jag orkade inte med en sådan här man, inte den här natten, men det går inte att vinna, vet att;
går jag därifrån provocerar jag honom,
svarar jag inte provocerar jag honom,
är jag tyst provocerar jag honom,
så jag väljer det alternativ som är mest jag, svarar på hans frågor som luktar starkcider, äpple tror jag,
svarar bittert, trött, enstavigt, allt för att få honom därifrån men han rör sig bara närmare och närmare, hans stank smyger sig in överallt och jag känner fortfarande hur alla andra runtom stirrar, tyst,
och jag vänder mig bort men han säger jag är intressant, kommer närmare och jag flyttar bort men bänken är inte så mycket längre och han lägger handen på mig och jag skakar på mig, flyttar bort den,
reser mig upp, han gör likadant och jag ber honom att gå men han går inte alls och han vill berätta om hur han mår, om hans liv,
om tomheten inom sig och om att han inte bryr sig, inte alls och inte en enda människa reser sig upp, höjer rösten, säger någonting alls utan plötsligt är jag djuret i buren och alla runtom ser på, lämnar mig ensam, ensam, ensam.

1 minut, vita bokstäver, blå botten;
vagnen kommer,
och innan jag går på hinner han fånga mig i sina ögon igen,
säger jag slutade bry mig för länge sen,
och de har ingen botten, för pupillerna har tagit över hela ögonen,
och jag mår illa,
för jag är rädd att jag vet precis vad han menar.