och jag stirrar på displayen på mobilen,
den ringer inte.
det är december ute fast inuti mig verkar det mer som om november verkligen har slagit klorna i staden nu. mörkret lägger sig vid halv fyra om dagarna, och regnet faller dag ut och dag in, gör luggen och håret där vid mina tinningar konstant lockiga, och paraplyn är meningslösa på den här kusten för de blåser bara sönder ändå.
men det är mörkt nu,
alla har gått hem,
och min mobil ringer inte.
jag känner mig som asfalten nu,
grå och fuktig,
på väg mot svart snart,
och någon fäller en kommentar om mitt leverne och jag mår dåligt över mig själv,
över hur det inte alls hjälper,
om hur fånig jag var som trodde att jag skulle bli bättre av att leva ut min dekadenta sida så här,
på det här viset,
jag menar,
det ger mig ju tydligen ingenting.
på vårt favoritcafé säger vännen bestämt till mig att hon tänker gå därifrån om jag inte äter någonting,
bara för att efter några minuter följa upp det hela med en fråga om varför jag inte bara fortsätter träffa någon av de där männen,
och mitt grå regnmoln i magen växer av allt det där som bubblar upp men som jag desperat försöker trycka tillbaka,
sådär så att jag är rädd att en åskstorm ska spelas upp snart,
jag menar, vad ska jag säga?
att jag inte är hungrig längre? att maten gör mig illamående? att jag inte vill träffa männen för att jag är så livrädd för att de ska se mig i dagsljus, att de ska se hurdan jag verkligen är,
jag vet inte om jag är mest rädd för mig själv eller för dem.
eller kanske är jag bara rädd att jag är bra nog för en natt,
men att jag inte räcker till för att älskas.
vi skiljs åt och regnet faller och jag orkar inte knäppa jackan, ta på mig mössan, någonting, så medan alla andra kurar, skyndar sig snabbt hemåt eller vart nu alla dessa människor ska, står jag där vid domkyrkan, rakryggad och låter regnet slå mig mot kinden om och om igen,
jag låtsas att det inte alls är tårar som rinner för det syns inte i sånt här väder, och se hur rak jag är i ryggen, inte som er alls.
när vagnen kommer står jag kvar,
när den åker går jag ner mot kanalen,
sätter mig på en bänk och stirrar på det nattsvarta vattnet som är brunaktigt i solsken.
jag undrar varför jag trodde att det här var vägen tillbaka.
tillbaka går aldrig att gå,
den enda vägen är väl framåt.
men det är svårt när man bara verkar gå i cirklar,
runt,
runt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Om jag kunde, så skulle jag hjälpa dig att leta efter det dina ord säger mig att du har tappat. Men jag tror att du måste hitta det själv. Jag kan hoppas att du gör det väldigt snart.
Det handlar om att våga. Det handlar om att våga släppa taget om det som känns tryggt, men som är det som gör att det gör så ont. Det handlar om att visa sig naken, skala bort de lager av murar som inte gör en hård utan gör en sårbar, och våga låta sig bli mottagen eller avvisad. För alla är värda att bli älskade. Men det är svårt att älska någon man inte kan se för alla lager av murar.
Ta hand om dig. Kram.
självklart är du tillräckligt fin för att bli älskad. utan att känna dig kan jag utläsa av dina inlägg att du inte är en tom människa utan botten och personlig. människor som du är intressanta och växer inte på träd. om någon eller några har svårt, eller rent av inte kan, uppskatta det ligger problemet faktiskt hos dem. inte ska du behöva börja fundera över om det är fel på dig. tyvärr är det ibland svårt att gå framåt, men att du ändå någonstans har viljan och tanken är ändå ett stort steg på vägen. man får få återfall, känna sig misslyckad och förvirrad, gå i cirklar...man gör det när man sakta men säkert kämpar för att inte följa sitt hjärtas röst, utan kanske förnuftet. det kan vara november eller december där ute, låt det vara vilken dag och månad som helst. tänk bara på att den där dagen och månaden blir en ny dag och månad ganska snabbt och då kommer det kännas att du kommit lite längre i rätt riktning. jag vill ge dig ett råd; som jag fortfarande själv försöker jobba på, som nog är det svåraste...men o så viktigt; du måste älska dig själv innan du kan älska någon annan. försöker du älska dig själv genom någon annans kärlek till dig så blir det oftast fel i långa loppet, hur rätt den där kärleken än var. stor kram på dig.
ni har så rätt.
jag har inte något bra svar på det här.
jag har tillbringat många år med att försöka hitta på ett, men aldrig lyckats. och jag vet varför.
du skriver helt underbart. Jag har sagt det förut och jag säger det nu. Och åh, vad jag känner igen mig.
först blev jag glad, sen kom jag på att det inte är bra att du känner igen dig. men det kanske är bra att vi inte är ensamma om det.
Skicka en kommentar