bitter and unclean, i'll even stop the nicotine

och han kom närmare.
var det nära nog?
för nära?

när jag satte mig ner en bit från honom reflekterades lampan i hans glasögon.
han vände huvudet mot mig,
och jag såg på honom,
länge.
och jag tyckte han höll kvar min blick,
alldeles för länge, men jag är inte säker.
ljuset från taket tog för stor plats på de där glasen över hans ögon.
någonstans vill jag tro att han gjorde det.

han får mig alltid att le,
och det gör mig så förvirrad att tänka på hur långt bort han är,
fastän han alltid ställer sig närmare,
för nära?

jag undrar om han vet att han skulle kunna få komma så nära som de andra,
trots att det inte ens är mörkt ute.
men han är ingenting för mig,
ibland när jag ser ut genom fönster på stan går han förbi med någon annan bredvid.

men han går aldrig närmare henne,
aldrig nära nog,
aldrig för nära.