skavsår

och det konstigaste är att allt fortsätter som om ingenting har hänt. mitt hjärta slår som om alla hjärtattackerna aldrig inträffat. morgonen kommer varje dag, blir till eftermiddag. natten har inte blivit mörkare och vattnet rinner fortfarande i kökskranen. ljuset på tunnelbanorna är fortfarande lika starkt och de medlidsamma blickarna från människorna runtomkring försvann samtidigt som mina tårar. grannen på andra sidan gården; han som jag är säker på såg när du kom hem den natten, hans lampa är fortfarande röd. mina fötter går precis som vanligt och jag talar med samma människor. jag går fortfarande upp innan klockan elva och går fortfarande och lägger mig vid slutet av dagen. dagarna tar fortfarande slut; blir till nya. jag dansar på samma sätt och ler mot samma sorts män. det regnar inte ens ute. samma program går på tv och samma böcker står i min bokhylla. det är som om alla konsekvenser är utsuddade. jag behöver inte oroa mig för att möta dig på gatan eller för vad jag ska svara när du frågar vad fan som är mitt problem. kaffet smakar likadant och spriten också. arbetarna går fortfarande till jobben och lodisarna sitter fortfarande på medborgarplatsen. cigaretterna är lika dyra, och gubbarna på eftermiddagspromenaden hälsar fortfarande med samma leende. allting fortsätter som om ingenting har hänt. allting får mig att ifrågasätta om någonting någonsin hänt. om du någonsin kom hit. om du finns. om allt det här som fick mig att tro att jag skulle dö; den där känslan som dyker upp flera gånger om dagen, den som får mig att skaka och lägger sig över bröstet, om jag är ett symptom på någonting helt annat. för hela omvärlden saknar avtryck av dig.
det konstigaste är att allt fortsätter som om ingenting har hänt.
jag antar att det är en bra sak.