och vi trivs på våra piedestaler och höga hästar och tillbringar hela våra liv med att balansera på kanten. den där hisnande känslan när man är på väg ner. på väg.
den hisnande känslan när man lyfter från marken. vi fortsätter flyga, för att vi inte klarar av marknivå. för att jorden är mer porös än skyn är bärande. asfalten är grå men där uppe lyser det klarblått. midnattsblått.
så vi flyger för att vi inte klarar av att falla. för att livet känns mer uthärdligt med ett perspektiv ovanifrån. för att vi inte vet hur man ska leva om
man inte lever fullt ut
hela tiden.
för att vi är unga.
för att det gör så ont att ramla.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar