och hemma en fredagskväll ligger håret i ett virrvarr över kudden;
orkade inte borsta det efter badet i mörklagt badrum,
är sjuk och trött men kan inte sova,

ensam.
jag är trött på att sova ensam.

de säger att jag måste fortsätta träffa dem; jag vill bara sitta ensam med mina cigaretter tills någon intressant dyker upp

och mina ben går runt, runt som vore de propellrar,
i ett hav av luft,
ständigt kämpandes mot all den där asfalten som de aldrig lyckas lyfta ifrån.
jag sätter mig tillrätta på en bänk; plockar upp ett paket marlboro lights och försöker komma ihåg när jag egentligen började röka,
som om jag bytt epitet på en sekund,
som om kronan blev klave en dag.

klockan är fem minuter senare när han sätter sig bredvid,
och jag studerar hur genomtänkt han river sönder den lilla sockerpåsen, och jag lägger ofrivilligt de cirkulerande rörelser med vilka han häller ner det vita pulvret i koppen på minnet.
hur dandy-likt han lyckas röra med skeden,
runt, runt,
som vore den en propeller i ett hav nedsmutsat av koffein, mjölk och socker.

kom, kom, atombomb, om vi, nån gång, nånsin, blir som dom

dancing in the moonlight, caught me in the spotlight

din kavaj kan värma mina axlar när vi
dansar i ljuset av gatlampor,
stjärnor som reflekteras i kanalen som letar sig fram genom staden,
ringlar så som mina fingrar
skriver ord mot din rygg,

jag var alltid bra på ord och
stjärnorna i svarta vattnet verkar bildar samma konstellationer som
de som brinner på midnattsblått
ovanför ditt huvud.

hedonism

och i något ögonblick av den hedonism jag ägnar mig åt för tillfället bestämmer jag mig för att avtala platser och tider med två stycken på en dag;
dricker så mycket kaffe att jag måste ta en tablett för att kunna andas,
och inte ens då kan jag andas för någon gjorde mig tydligen förkyld i lördags,

och jag är nöjd när jag lämnar av kvällens ursprungliga sysselsättning för att fortsätta promenaden med hans, fram tills för en timme sedan totalt okända, vän och när vi för första gången skiljs åt lägger han armarna runt mig och glimten i ögat och säger att vi kanske ses igen,

och jag kan riktigt höra punkterna efter hans mening,
och det dröjer en hel halvtimme innan min mentala
baksmälla
hinner ikapp mig,

för ingenting jag gör just nu har några som helst förutsättningar för att
sluta på ett bra sätt.

beskydda mig
från vad jag vill ha
innan jag gör mig illa
innan jag gör mig illa

beskydda oss
från vad vi vill ha
vad vi får hålla i sekunder
skimrar till
och går sönder

och efter två dagar av himmel
kommer grop
och de säger att det ska snöa imorgon

there is a wall, that runs right through me, just like this city, i will never be joined

och
vad gör man när man går in på fel spår
men mår bättre?

för det är fel,
så fel.

och jag undrar vart min självbevarelsedrift blåst iväg till.
jag tar spårvagnen till båten och jag vet varför mitt leende går från öra till öra.

när mitt leende går från öra till öra stannar de upp
de smeker mitt ansikte och han
står där borta och iakttar men jag vill
skada honom och jag vet inte
varför
varför jag gör såhär för han är ju
ingenting alls

och jag vet inte vad man gör när man slår in på
fel väg och det känns så bra
har varit här förut och jag vet hur det slutade
vi har varit här förut,
har vi inte?

jag vet inte vad jag ska göra så jag vaknar och lyssnar på after hours i solsken
tar en kaffe och en
cigarett till
vad spelar det för roll nu ändå?

det känns inte som om det spelar någon roll
inte
än.

tiptoe through our shiny city, with our diamond slippers on

wish you were here

vi kan en del om ensamhet och håller i varann

och jag tänker så mycket,
lägger till detaljer och formulerar meningar,
nästan vackra,
i huvudet och jag hinner tänka att jag
måste börja skriva ner dem för jag vet att jag glömmer allt annars,
vill ta upp pennan och skriva hela min arm uppifrån och ner när jag ser en flyer på järntorget och jag går mot esperantoplatsen och undrar om någon
väntar på mig.

jag antar att jag väntar på honom när hon lutar sig mot mig och säger att din vän precis kom in,
för han frågade senast igår,
kikade under markerade ögonbryn när vi skulle ses
ute
nästa gång och jag sade att jag skulle vara här ikväll men jag bara tittar på honom,
ler hej och höjer en cigarett ursäktande som om det vore en godtagbar anledning att inte fråga hur han mår,
alla de där
artighetsfraserna som jag inte orkar
utbyta längre.

vi passerar varandra hela kvällen och jag är glad att jag inte har druckit alldeles för många öl för jag är desperat efter dramatik och melankoli,
ignorerar honom för att jag vet ju
jag vet ju
att han inte är för mig
att han är
ett as
rent ut sagt och jag tror vi sitter på var sin sida om rummet i tre timmar,
ibland vänder jag mig om och ser honom stirra och jag fortsätter,
lutar mitt huvud lite åt höger och låtsas hälsa på någon i baren.
när han tittar bort tar jag min kappa och lämnar ett hel historia bakom mig.

ute är göteborgsnatten kall och jag lyssnar på musik och tänker att jag så gärna skulle vilja ha någon väntandes på mig,
någon som förstår och inte bara sveper med blicken för alla är så jävla
ytliga;
ligger och lämnar,
precis så som jag brukade göra förra året.

hemma väntar ett sms;
jag förstår dig inte

och jag tänker att han är en sådan som skulle sluta bry sig så fort han förstod.

i want to hurry home to you, put on a slow, dumb show for you, and crack you up

och när jag vänder mig om på gatan stirrar jag rakt in i honom,
han är bara ett enda steg bakom mig när han säger
hej
nej, jag tror inte ens att han säger det; bara ler tyst och stannar upp och jag stannar också upp och där står jag och han mitt på en gata i göteborg och min präktiga syster synar honom nerifrån upp; fnyser och ursäktar sig och jag står och försöker hålla en konversation jag inte vill ska överleva
vid liv,
på grund av
någon anledning jag inte vet någonting om och han frågar inte ens om vi ska dricka det där kaffet vi ju skulle dricka idag för jag säger att han ska ha en trevlig kväll,
har redan avklarat att vi ska till olika ställen,
och när jag passerar honom nästa gång på en annan gata fångar han bara min blick och ler ett leende jag inte riktigt vill förstå för han skyndar sig förbi,
hukar nästan,
ursäktande,
och i mina fingrar bränner hans telefonnummer.

jag somnar i en obäddad säng och vaknar; eftermiddag blir kväll och jag klär på mig, målar ett ansikte på min bleka hud och trär silver runt hals, handleder innan jag går ut på gatan;
vi tar ettan och jag dricker irish coffee; två tre stycken innan jag går på vinet och inne på klubben vandrar blickar och jag ser mina vänner runt omkring och de är så vackra,
vi är så vackra,
precis som så många andra i den här staden;
i det här landet,
och plötsligt får jag en känsla av att vi alla är så alldagliga,
innan dansgolvet blir så tätt befolkat att någon tar min hand,

samma hand som sedan sitter och röker cigarett på cigarett tills jag inte orkar mer och jag går demonstrativt när skitsnacket sätter igång; tillbaka in och vill förlora mig i dansen men alla är så
jävla
medvetna,

och till slut hämtar jag min jacka och trippar nerför en trappa; tillbaka ut i natten och medan jag väntar på vagnen till mitt så kallade hem,
ser jag himlen ljusna och plötsligt inser jag att jag aldrig hade hört vårnätternas första fågelkvitter på järntorget om jag inte hade glömt
ipoden hemma.

let them eat lists

1. ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4. vad står det?
Han slickade sig om läpparna. »Jag har förstått att människan snart ska börja leva på Jord?»

2. sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
en handduk

3. vad såg du senast på tv?
csi på femman i måndags

4. utan att se efter, gissa vad klockan är?
15.30 (verkligheten: 15.37)

5. bortsett från datorn, vad hör du just nu?
ingenting förutom mina egna andetag

6. när du senast var ute, vad gjorde du då?
fikade. sedan åkte jag från staden till huset vid havet.

7. vad tittade du på innan du började med denna undersökningen?
min facebook.

8. drömde du något inatt?
ja, något absurdt om att min sovrumsdörr var öppen och att någon stod och kikade in på mig när jag sov. jag hoppas i alla fall att det var en dröm.

9. när skrattade du senast?
inatt, när okänd man på järntorget ville fråga om en cigarett men aldrig kom till poängen.

10. vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
två fina tavlor och en spegel.

11. har du sett något konstigt på sista tiden?
jag är av uppfattningen att det mesta är ganska konstigt.

12. vad tycker du om den här utmaningen?
jag tycker att min uppmärksamhetstörst tydligen har ökat på sistone.

13. vilken var den senaste filmen du såg?
oj... jag såg »en långvarig förlovning» för typ två veckor sedan.

15. om du blev mulitmiljonär, vad skulle du köpa då?
kläder. en vindslägenhet i vasa. en lägenhet i barcelona. fina möbler. ännu mer fin konst. fina böcker. flygbiljetter till paris och london. riktiga skivor med fina konvolut, etc.

17. berätta något om dig själv som folk inte vet om:
jag har en blogg. jag avskyr när människor pratar om kilon och bantningsmetoder. jag har ett ganska gravt kontrollbehov när det gäller mat.

18. tycker du om att dansa?
älskar. så länge det inte är koreograferat.

19. george bush?
nej tack.

20-21. vad ska dina barn heta, pojke respektive flicka?
max & stella.

22. skulle du någonsin överväga att bo utomlands?
gud ja. fast jag älskar ju göteborg. och jag tycker att sverige är ett fint fint land.

23. vad vill du att gud ska säga när du kommer till pärleporten?
»vi är inte så präktiga som vi verkar»

24. vilka fyra personer vill du ska svara på dessa frågor?
andra som känner att deras uppmärksamhetsbehov har ökat på sistone. alla som känner sig manade. jag vet inte.

och jag kan inte hjälpa att det stör mig att han inte kontaktar mig där jag sitter under kvällarna för jag orkar inte ta mig in till stan där han och alla andra finns och när jag vaknar på torsdagen är klockan fem på morgonen så jag tänder en brasa och löser korsord och nästa gång jag vaknar är det snöstorm och vitt utanför fönstrena,

och där sitter jag hela dagen och jag sätter min mobil på ljudlös och betraktar den medan den vibrerar mot bordet, en länk mot en verklighet som jag inte riktigt vet är sann.

your silent face

och min förtvivlan försvinner,
allt fungerar bara jag har någonting att göra,
andra tankar att tänka,
någon att struntprata med så,

jag ringer och väcker någon;
vi dricker kaffe på stammiscafét och jag har tagit på mig en för tunn jacka idag igen,
evig våroptimist,
det var ju sol imorse!
men vid tretiden börjar det göteborgshagla istället och,
vi äter sushi och secondhandfyndar och går och dricker öl när klockan blir sju,

kommer hem vid elva,
dricker pepparmintsté och jag ser till att slockna innan ensamheten kommer över mig.

du skulle säga
kan du inte lägga dig nu klockan
är två på natten
irriterat och jag skulle
ignorera dig och fortsätta skriva tills mina fingrar slutade
och du skulle
resa dig upp, sittandes
så som jag sitter skräddare i mina vita lakan
och jag skulle kanske låta min blick vandra från
mörkret utanför mitt fönster till
det ljus i dina ögon
som jag inte släckt än
och du skulle lägga en hand om min nacke och
en arm om mitt bröst och
trycka mig mot kudden
och viska
shhh

och jag skulle kanske tycka att det var
okej att somna
med huvudet på din arm.

en gång i ett annat liv åkte jag buss
med någon jag älskade
och innan vi gick på hade han lutat sig förbi den man jag stod och pratade med
bara för att föra en hårslinga bakom mitt öra
och den avbrutne såg på oss
som vi vore utomjordingar
och vi bara
såg på varandra
och sedan nådde bussen havet
och han sa att mitt hjärta slutade slå
och jag bara viskade
jag älskar havet

och himlen var rosa då.

en gång i ett annat liv
satt jag i ett rum som tillhörde någon jag
älskade
och utanför pågick en fest
och inuti mig pågick ett ras för ur telefonen kom orden som dödat mig sedan jag var
kanske fem,
och någon jag älskade kom in
såg på mig
medan jag stirrade in i väggen med luren i en slapp handled
och han satte sig bredvid mig
och lutade sig mot min axel
utan ett ord.

hans väggar var grå.

en gång i ett annat liv
låg jag i min säng med någon jag älskade
och han hade armen runt min midja
och ansiktet mot min nacke
och han viskade
jag skulle kunna ligga så här för alltid
och jag låg vänd med ögonen mot dörren
och jag tror inte att han såg att jag grät.

det är sådant jag minns nu.

en sång för känslan

och jag kan inte undgå känslan att,
om jag kunde vara den du ville ha,
hela tiden,
så kanske du
kunde bli något jag ville ha,
för jag är inte säker på att det inte är jag,
hur skulle jag kunna vara när jag spenderat hela mitt liv med att tyst sväva över mig själv, betraktandes min kropp som mekaniskt bygger murar nedanför,

och det är så svårt,
för ungdom är så flyende och när du har den kan du aldrig förstå hur det blir efteråt,
att råden från de vuxna bättre vetande egentligen bara är är avundsjuka cyniska kommentarer i längtan efter en tid då du inte visste bättre,
då du fläkte ut dig själv för att du trodde att du var oövervinnerlig,
innan din kropp utvecklade pansar fastän hela du skrek efter någonting som skar dig i bitar, sprängde dig i tusen delar bara för att få känna någonting,

och här sitter du mittemot mig,
och du är äldre än mig men det märks inte för min själ verkar ha lyft för tidigt,
och jag kan inte undgå känslan att om jag kunde vara den du ville ha

kunde du vara den jag ville ha,
och att vi kanske kunnat ta reda på det om vi fortfarande haft
det vi kallar tid.

it's like learning a new language, as we catch up on my mime, if you don't bring up those lonely parts, this could be a good time

och jag tänker att jag behöver läsa för att kunna skriva så jag går till stadsbiblioteket och fingrar på bokryggar; väljer omtänksamt och funderar om språket eller historien är viktigast, bara för att när jag har valt tre böcker upptäcka att de har infört någon slags pinkod och att mitt lånekort är spärrat,
och jag vet att jag inte kan gå och be om hjälp, för jag har en räkning på sex -sjuhundra kronor på grund av försenade böcker, så jag får snällt gå och ställa tillbaka mina utvalda igen på deras hyllor och gå därifrån.
jag som har varit så uttråkad på sistone.

jag sitter på cafét och erkänner tyst för mig själv att jag är lite besviken; trodde att han skulle gå hit när han slutat,
fast jag har ju inte pratat med honom så jag har ju egentligen inte någonting att vara besviken på men gud,
jag har varit så uttråkad på sistone.

jag är upptagen med att röka en cigarett och studera den smala killen i rock och hatt i andra hörnet med the radio dept. spelandes i lurarna när jag plötsligt ser honom gå förbi och han ger mig en kram och frågar om han stör och jag säger att nej då, det är okej och sedan sitter vi där bredvid varandra och jag försöker tvätta bort mitt tama intryck och jag tror jag lyckas och jag vet inte riktigt varför jag är så angelägen,
men jag antar att jag varit så uttråkad på sistone.

efter ett tag står han med de bruna ögonen och det lika bruna håret framför oss och jag kan inte sluta äta upp honom med blicken för om jag ska vara ärlig har jag ju velat ha honom i ett halvår,
och han ler och frågar vad jag gör hemma och sedan slår han sig ned och efter ett tag kommer hans flickvän och bevisar den existens som jag intalat mig själv inte finns sedan ungefär första gången jag såg honom,
och sedan sitter vi där, alla fyra och pratar och jag tar cigarett på cigarett men njuter ändå på något sätt av det hela,

och när himlen gått från ljusblå till mellanblå till midnattsblå reser vi oss, han och sin flickvän först och jag och han jag är så ambivalent över lite senare,
och när vi två vandrar gatan ner ensamma går vi sida vid sida,
och när jag ser oss speglas i NK:s skyltfönster tänker jag att jag nog inte vill ha hans armar runt mig,

jag har bara varit så uttråkad på sistone.

there's more to life than this

och innan nöjesguidenfesten har jag grundat med en flaska rödvin så jag bryr mig faktiskt nästan inte ens om hur eyelinern ligger eller klänningen hänger när jag väl kommer dit,
så här i efterhand hoppas jag såklart att jag åtminstone lyckades gå rakt i mina klackar men sedan kostade ju en bud bara tjugofem kronor, så jag antar att det är möjligt att jag misslyckats,
men jag väljer att lyssna på mina vänner som försäkrar mig om att jag nästan alltid uppför mig även om jag har en promillehalt som rusar uppåt väggarna.
jag tror jag blir bjuden på fem öl av fyra olika killar för att jag inte riktigt orkar vara stoisk och säga nej tack, jag kan betala min egen öl,
och när jag står där bredvid någon av dem hör jag mitt namn sägas lite uppifrån höger och någon av de jag har så ambivalenta känslor står där,
och jag säger att jag trodde att han inte skulle komma hit ikväll och han svarar att jo, det blev visst så och mår jag bra och jag ler stort och säger att allt är super fastän jag aldrig blir upprymd av alkohol längre och sedan springer vi på varandra typ sju gånger den närmaste timmen tills jag väljer att låtsas vara så full att jag inte märker honom på min väg genom dansgolven.

men det är ju ändå lilla göteborg, och jag träffar människor jag tycker om och kramar dem hårt och en av dem säger att han inte tycker om objektet för mina ambivalenta känslor och jag säger att jag förstår honom fullständigt, jag tror inte ens att jag tycker om honom och till slut står jag ensam på terassen och röker min näst sista cigarett och när jag vaknar är klockan två på dagen och jag är utan riktiga minnen av hur jag tog mig "hem".

the bed

och hur mycket jag längtar?
hur mycket jag trånar när jag är ensam,
hur jag inbillar mig någons händer skulle kunna lyfta upp mig mot något annat, någon spänning,
hur jag längtar efter någon som älskar mig;
så mycket att jag desperat klamrar klorna i de som jag vet ser på mig lite för länge,
hur jag provocerar fram ord och handlingar, bara för att när de kommit så nära att en millimeter mer blir till läppar som möts äcklas av varje tanke på oss tillsammans,
hur jag inte kan stå ut med era händer på min kropp och hur ingående ni studerar mig och hur ni stirrar mig rakt in i ögonen,
så jag kastar mig iväg och inbillar mig att jag det är bättre om jag är ensam,
men så mycket jag längtar.

och han lyfter på ena armen för att rätta till mössan,
och när den sänks landar den på min ländrygg,
handen trevar lite till vänster,
slår sig till ro vid min midja,
men ingen ser,
för den massiva kön döljer hela förloppet,
så vi fortsätter prata med de andra,
precis som om ingenting har hänt.

han har ett speciellt sätt att se på mig,
och jag har ett speciellt sätt att prata till honom.
vi står utanför,
och han ser på mig sådär;
den där blicken av retad resignation.
jag tror att han har lärt sig att det aldrig kommer att hända;
jag tänker så medan jag trött lutar huvudet mot hans arm,
och plötsligt hoppar jag upp på betongkanten,
och plötsligt blir den lilla brunetten högre än alla andra.

kön rör sig inte så vi rör oss bort mot vagnen,
dricker lite till och drogerna härjar fortfarande i den här delen av staden,
det rycker i deras ögon och jag suckar för jag orkar inte stampa på samma små ytor längre,
ett steg in genom den där portdörren är ett, två år tillbaka i tiden.
jag tänker att de förtjänade bättre än så här. inte nu, kanske,
men då.

vi vandrar linnégatan och staden är tom,
allt stänger för tidigt och vi känner oss för gamla för vår ålder,
som om all denna strävan efter liv till slut förde oss alla till kanten av någonting,
förbi att leva mitt i livet och vidare mot utkanterna,
förorterna.
vi är vackra, unga och intelligenta men vi bryr oss inte längre,
och när jag ser in i hans ögon känns inte ens den sista vagnen in till city lockande.