skavsår

och han lyfter på ena armen för att rätta till mössan,
och när den sänks landar den på min ländrygg,
handen trevar lite till vänster,
slår sig till ro vid min midja,
men ingen ser,
för den massiva kön döljer hela förloppet,
så vi fortsätter prata med de andra,
precis som om ingenting har hänt.

han har ett speciellt sätt att se på mig,
och jag har ett speciellt sätt att prata till honom.
vi står utanför,
och han ser på mig sådär;
den där blicken av retad resignation.
jag tror att han har lärt sig att det aldrig kommer att hända;
jag tänker så medan jag trött lutar huvudet mot hans arm,
och plötsligt hoppar jag upp på betongkanten,
och plötsligt blir den lilla brunetten högre än alla andra.

kön rör sig inte så vi rör oss bort mot vagnen,
dricker lite till och drogerna härjar fortfarande i den här delen av staden,
det rycker i deras ögon och jag suckar för jag orkar inte stampa på samma små ytor längre,
ett steg in genom den där portdörren är ett, två år tillbaka i tiden.
jag tänker att de förtjänade bättre än så här. inte nu, kanske,
men då.

vi vandrar linnégatan och staden är tom,
allt stänger för tidigt och vi känner oss för gamla för vår ålder,
som om all denna strävan efter liv till slut förde oss alla till kanten av någonting,
förbi att leva mitt i livet och vidare mot utkanterna,
förorterna.
vi är vackra, unga och intelligenta men vi bryr oss inte längre,
och när jag ser in i hans ögon känns inte ens den sista vagnen in till city lockande.