i want to hurry home to you, put on a slow, dumb show for you, and crack you up

och när jag vänder mig om på gatan stirrar jag rakt in i honom,
han är bara ett enda steg bakom mig när han säger
hej
nej, jag tror inte ens att han säger det; bara ler tyst och stannar upp och jag stannar också upp och där står jag och han mitt på en gata i göteborg och min präktiga syster synar honom nerifrån upp; fnyser och ursäktar sig och jag står och försöker hålla en konversation jag inte vill ska överleva
vid liv,
på grund av
någon anledning jag inte vet någonting om och han frågar inte ens om vi ska dricka det där kaffet vi ju skulle dricka idag för jag säger att han ska ha en trevlig kväll,
har redan avklarat att vi ska till olika ställen,
och när jag passerar honom nästa gång på en annan gata fångar han bara min blick och ler ett leende jag inte riktigt vill förstå för han skyndar sig förbi,
hukar nästan,
ursäktande,
och i mina fingrar bränner hans telefonnummer.

jag somnar i en obäddad säng och vaknar; eftermiddag blir kväll och jag klär på mig, målar ett ansikte på min bleka hud och trär silver runt hals, handleder innan jag går ut på gatan;
vi tar ettan och jag dricker irish coffee; två tre stycken innan jag går på vinet och inne på klubben vandrar blickar och jag ser mina vänner runt omkring och de är så vackra,
vi är så vackra,
precis som så många andra i den här staden;
i det här landet,
och plötsligt får jag en känsla av att vi alla är så alldagliga,
innan dansgolvet blir så tätt befolkat att någon tar min hand,

samma hand som sedan sitter och röker cigarett på cigarett tills jag inte orkar mer och jag går demonstrativt när skitsnacket sätter igång; tillbaka in och vill förlora mig i dansen men alla är så
jävla
medvetna,

och till slut hämtar jag min jacka och trippar nerför en trappa; tillbaka ut i natten och medan jag väntar på vagnen till mitt så kallade hem,
ser jag himlen ljusna och plötsligt inser jag att jag aldrig hade hört vårnätternas första fågelkvitter på järntorget om jag inte hade glömt
ipoden hemma.