de säger att jag måste fortsätta träffa dem; jag vill bara sitta ensam med mina cigaretter tills någon intressant dyker upp

och mina ben går runt, runt som vore de propellrar,
i ett hav av luft,
ständigt kämpandes mot all den där asfalten som de aldrig lyckas lyfta ifrån.
jag sätter mig tillrätta på en bänk; plockar upp ett paket marlboro lights och försöker komma ihåg när jag egentligen började röka,
som om jag bytt epitet på en sekund,
som om kronan blev klave en dag.

klockan är fem minuter senare när han sätter sig bredvid,
och jag studerar hur genomtänkt han river sönder den lilla sockerpåsen, och jag lägger ofrivilligt de cirkulerande rörelser med vilka han häller ner det vita pulvret i koppen på minnet.
hur dandy-likt han lyckas röra med skeden,
runt, runt,
som vore den en propeller i ett hav nedsmutsat av koffein, mjölk och socker.