skavsår

och jag kan inte undgå känslan att,
om jag kunde vara den du ville ha,
hela tiden,
så kanske du
kunde bli något jag ville ha,
för jag är inte säker på att det inte är jag,
hur skulle jag kunna vara när jag spenderat hela mitt liv med att tyst sväva över mig själv, betraktandes min kropp som mekaniskt bygger murar nedanför,

och det är så svårt,
för ungdom är så flyende och när du har den kan du aldrig förstå hur det blir efteråt,
att råden från de vuxna bättre vetande egentligen bara är är avundsjuka cyniska kommentarer i längtan efter en tid då du inte visste bättre,
då du fläkte ut dig själv för att du trodde att du var oövervinnerlig,
innan din kropp utvecklade pansar fastän hela du skrek efter någonting som skar dig i bitar, sprängde dig i tusen delar bara för att få känna någonting,

och här sitter du mittemot mig,
och du är äldre än mig men det märks inte för min själ verkar ha lyft för tidigt,
och jag kan inte undgå känslan att om jag kunde vara den du ville ha

kunde du vara den jag ville ha,
och att vi kanske kunnat ta reda på det om vi fortfarande haft
det vi kallar tid.