and i know you have a heavy heart, i can feel it when we kiss. so many men stronger than me, have thrown their backs out, trying to lift it

och jag vet inte vad du skulle tycka om mig nu.
jag vet inte ens vad jag ska tycka.

jag vet inte om du har hört från våra gamla vänner;
de som du lämnade för att de påminde om mig.
jag vet inte om du lyssnar till deras bittra röster som berättar om hur dekadent jag har blivit.

det var så länge sedan nu,
jag ser dig ibland, i förbifarten, men du har samma blick som du brukade ha,
den jag är så rädd för,
så jag flyr alltid in i portar, bakom hyllor av matvaror, slår ner blicken i asfalten.
jag tror inte att du ser mig.

och du vet, du sa alltid att jag inte passade in. att jag var annorlunda.
vi visste alltid att du hade rätt, men jag vet inte om det här är bättre.
jag vet inte hur du skulle se på mig nu, om din blick skulle förändras om du hörde om alla de där nätterna;
om hur jag senast idag vaknade upp i en okänd säng utan minnen av hur jag hamnat där.

jag tror du skulle vilja plocka upp mig,
du ville alltid.
men jag tror att du vet att du inte är stark nog,
att det aldrig lyckats,
och jag vet att det alltid gjorde så ont i dig när du såg hur jag gled undan;
hur påtagligheten hos att du inte kunde rädda mig stack knivar i ditt hjärta.

jag tror du hade fått ont om du såg mig nu.
jag vill inte att du ska ha ont.

det är sådan här jag är.
jag dras åt det mörka hellre, och jag kommer aldrig förstå poesin i att leva i en lycklig dimma.
det vackraste med dig var hur du satt tyst, bredvid med min hand i din under de där kvällarna. hur du lämnade mig till mig själv, men ändå fanns där.
det var allt jag ville ha, men det räckte aldrig för dig.
du vet det.

och jag vet inte vad du skulle tycka om mig nu.
jag tror du skulle få ont.
det är bara därför jag springer iväg när våra blickar väl möts.
jag vill inte se hjälplösheten i dina alldeles för blå ögon.