dreaming of the ocean, and the days i had with you

och ibland kunde jag bara inte låta bli att minnas.
de vet,
de såg mig ibland sluta prata, vända ögonen ut genom fönstret och försvinna.
jag försvinner fortfarande ofta,
men jag minns inte längre.

och det fascinerar mig;
jag kan berätta om det,
hur solen höll på att gå ner där bakom bryggan,
hur jag dök ner från berget;
gröna öppna ögon mötte grönt öppet hav,
hur jag kunde glida genom,
en näve med sand under ytan,
simma inåt stranden;
grundare,
hur luften tog slut,
hur jag gled upp ur vattnet alldeles längs hans kropp,
hans händer på mina höfter,
leendet,

hur solen färgade vattnet blå, lila, gult, grönt på samma gång,
hur det inte spelade någon roll.
leendet,
han hade grå ögon,
hur läpparna kom närmre,
hur luften tog slut igen.

det fascinerar mig;
drömvärlden vi seglade igenom;
poolpartyn, balkonger i solnedgångar, vänner som man knappt kände, fingrar inflätade i varandra, ryggar som vändes bort,
kyssar som låtsades läka men som aldrig riktigt löste någonting,
ord som aldrig sades.

det fascinerar mig;
hur jag kan återberätta varje liten detalj,
hur jag fortfarande kan se saltvattenstänken på hans axel,
min hand därpå,
men hur jag ändå inte minns det viktigaste;
hur det kändes.

och jag har lärt mig; människor förändras visst.
och jag minns inte hur det kändes.
och jag har inte träffat honom på snart ett år.
jag känner honom inte längre.