i´ve tried the light therapy, from a xerox machine, the gentle beat of a tamburine

och solen skiner,
där när man går igenom nordstan, ut mot brunnsparken,
där slår lunchsolkskenet mig mitt i ögonen,
genom glastaket rakt mot glasklara pupiller,
och jag slår inte undan, låter mig inte bländas,
bara stirrar upp mot ljuset,
och människor ser på mig när jag går förbi.

och det är bara februari men nästan ingen har vinterkläder,
jag minns;
fodrade jackor, vantar, mössa, halsduk,
när man var tvungen att ha strumbyxor under jeansen för att det var för pinsamt att ha långkalsonger,
minns ni?
har kylan gett upp, gett sig iväg?
eller har den bara flyttat,
längre in?`

jag sitter på spårvagnen,
flyttar till solsidan,
vart du än går, går jag, snurrar genom mitt huvud.
kanalerna ligger blanka, låter den spegla sig och plötsligt är det ljust överallt,
människor lyfter huvudet uppåt,
stolta,
och bänkarna vid kopparmärra är fyllda.
någon låter sin arm lägga sig runt henne bredvid,
jag låtsas att jag inte ser.

jag lyssnar på you are the light,
och allt känns lite bättre,
men ändå.

"men ni vet väl hur det är med kärlek? att vill man ha kärlek måste man ge kärlek. och det är det som är det svåra. att öppna sig. för man är väl aldrig så sårbar som när man ger någon kontrollen över en själv? hjärtat är väl aldrig så blottat som när du trycker bröstet mot någon annan?
bara de starka vågar älska,
för vill du ha kärlek kan du inte skydda dig mot den.
vill du ha kärlek måste du ge.
vill du ha kärlek måste du vara sårbar.
annars vet jag inte vad det är för sorts kärlek."

han säger det så självklart, där inför vår lilla folksamling i rummet,
och jag måste le ironiskt ner i golvet,
övertyga mig själv om att jag visst är stark.
det är ju det alla alltid sagt. trasselfia är stark.
trasslig, men stark.

mobilen har slutat ringa,
vi sitter tysta på kopparmärra och tittar på hur spårvagnarna glider förbi,
ni vet det där ljudet?
hon trycker sin armbåge mot min midja,
men du, träffa honom. vad kan gå fel? om det inte fungerar blir det bara en sak till att skratta åt. han vill ju träffa dig. du gick väl hem med just honom av en anledning?

fast hennes frågetecken låter mer som en punkt,
och jag skulle kunna berätta för honom att jag inte ens minns att jag gick hem med honom, men jag orkar inte riktigt,
så jag är tyst.

det behövs ingen värme inifrån när solen skiner.