och det finns ingen poäng i att vara fri längre

och jag föraktar mig själv ganska mycket för tillfället, de här perioderna kommer ibland, som motgift mot allt det där som rinner för snabbt genom venerna, som om min kropp aldrig riktigt lärt sig mellanläget.
det kom en utav de där nätterna när jag lät någon kyssa mig, inte för att jag ville utan för att jag inte orkade engagera mig nog för att säga nej.
det där är jag just nu, och den där lilla delen av mitt huvud som påstår sig ha någon moral kvar säger att det är äckligt, att jag är svag, och jag envisas med att påpeka att jag aldrig varit svag fastän jag vet att det är precis det jag har varit hela mitt liv.
och det har satt igång sina arméer som nu är på gång överallt inuti; hämmar mig, stänger av, säger mig att jag är en idiot som inte uppskattar det jag har mer.

tankarna går för trögt nu och de existerar inte ens riktigt om jag ska vara ärlig och det finns ingenting som går att skära i luften; ingenting att ta tag i någonstans så jag måste fastna här och det går inte att skriva just nu, helt enkelt för att det inte finns någonting att skriva.
jag antar att jag blivit blind nu.
detaljerna är borta.
för mycket rök men ingen eld.