flux

och han sitter i baren, ensam,
ett par händer som jag känner igen, slutna runt en ölflaska som om han gett upp försöken att hålla sig fast vid världen, kanske bara bardisken,
vad vet jag?
han är ensam och han har den där blicken i ögonen.
jag undrar om han minns mitt namn.

jag tar mod till mig vid dansgolvet,
fångar hans ögon mitt i något slags danssteg,
han fastnar, det är kul att se mig igen,
en kyss på kinden, en hand genom luggen.
jag ler och frågor om han ens minns mitt namn,
och han målar förvåning över mitt bleka ansikte, sex veckor efter sex, när han uttalar för- och efternamn utan att ens tveka,
och jag tänker att jag kanske finns ändå.

jag ber honom bjuda mig på en cigarett för att fly undan med honom från alla takter och händer,
han har någonting i ögonen och jag tänker att jag nog inte känner honom,
att jag inte kan se rakt igenom,
att han inte är gjord av glas,
och därför, just därför måste jag fly in,
fnissa, dansa med vännerna medan han står ensam i ett hörn med en ny ölflaska mellan händerna,
och jag ignorerar honom bara för att bevisa för mig själv att jag inte bryr mig.

en halvtimme senare, en hand på min axel,
han viskar i mitt öra att han ska gå,
och alkoholen kastar ord ur mig;
- du borde höra av dig.
och jag låter mina ögon gnistra sådär under långa luggen som jag gör när jag vill leka charmig.
- jag borde höra av mig?
och jag nickar och låtsas att jag inte hörde hans frågetecken.
- jag borde höra av mig,
men vi båda vet att det inte kommer bli så den här gången heller;

och sedan drunknar våra ord i ett hav av inspelade trummor och synthar,
av någon bas som kändes mer förr,
på ungefär samma sätt som vi två drunknar i havet av människor,
för vi är de enda här inne som inte desperat letar efter någonting som håller oss flytande.