a line allows progress, a circle does not

och jag skulle kunna skriva någonting här, men det skulle inte bli nytt. det finns inget nytt. allt är gammalt. jag vaknar hos män jag inte känner igen, utan ett minne av hur vi träffats eller hur jag hamnat där.
jag vet inte hur jag har hamnat här.

jag går runt i hans lägenhet, stirrar oavbrutet upp i vita taket, mellan sovrum, hall, kök, garderob, sovrum, hall, kök, garderob;
som om jag aldrig förr sett en trea,
allt medan han sitter på en stol och stirrar på mig,
oroligt;
är du säker på att du mår bra?
jag är inte säker på att jag mår bra,
men det säger jag inte.

istället kastar jag fram några ogenomtänkta, osammanhängande meningar och tröstar mig i tanken att han garanterat inte kommer att ringa mig igen.
när jag sänker blicken mot honom rynkar han på pannan, och jag ser mig själv genom hans ögon; den trasigaste själen han har sett i den här staden hittills.

och det som är värst är inte det att det här händer mig,
det som är värst är inte det att jag tydligen tappat kontrollen,
det som är värst är att jag inte ens bryr mig.
jag skulle kunna skriva någonting för att romantisera mitt leverne, det som jag sysslar med just nu, men jag orkar inte.
det är för tomt.
vad gör man när det inte finns någonting kvar att överraskas av?
vad gör man när man inte bryr sig längre?

dagen efter tar han kontakt trots allt, frågar om jag kom hem "välbehållen", och allt jag ser är citationstecknen. allt jag ser är hur jag inte ens var välbehållen i hans ögon när han träffade mig. allt jag ser är att han inte är säker på att jag kom hem,
"välbehållen",

och jag är ganska säker på att jag kommer göra om allt ganska snart igen;
för jag har gjort det förut och så var det ju det där;
jag bryr mig inte längre.
allt det där har blivit vardag, spridit sig ut i fingertopparna, överallt, tagit upp nästan hela mig.
det här är jag.

och nej, jag är nog inte "välbehållen".
antar jag.
för det är väl inte så här man definierar välbehållen?
jag vet inte.
jag bryr mig inte.