och vinet spills, blir bleka rorschanch-test

och min hud har alltid varit en vägg, en barriär,
skiljt inne och ute åt, men nu är det annorlunda,
för nu är lugnet på insidan men stormen där ute;

för regnet slår knytnävsslag i tegelväggar, piskar ner våra blickar mot marken och vinden är för hård mot ytan för att man ska orka känna någonting där inne,
så jag drar ner min mössa så långt jag kan, gömmer mig,
och alla andra glömmer nästan bort att jag finns.

jag är svartklädd nästan hela tiden, mest för att jag inte ser det genomtänkta i färger;
grönt, rött, blått blir bara en röra,
och väl inne i det varma mörkret sluter jag fingrarna runt glas med undanflykten att jag måste värma mig innan jag ramlar ner på golvet,
blåfrusen.

och jag letar efter något som gått förlorat,
den här staden känns för liten,
kan aldrig fly för alla känner alla,
alla kännner alla men ingen känner mig,
och jag kysser någon kille bara för att jag inte kan texten till sången som han vill att jag ska sjunga med i,
han följer mig hemåt innan jag lämnar honom för en taxi vid järntorget,
jag kysser honom hej då fastän jag egentligen inte vill,
men orkar inte engagera mig nog för att säga nej.

och när jag vaknar knackar regnet på takfönstret ovanför min säng,
jag drar mössan över huvudet igen och när jag träffar vänner frågar de om jag inte sov hemma inatt;
du har samma kläder som igår?
och jag skakar på huvudet, orkar inte svara riktigt,
det där med att det inte är samma, bara andra svarta kläder,
bara någonting jag tar på mig för att ingen ska se hur blåfrusen min barriär är,
under allt det där utanför.