you were programmed a long, long, long time ago, your stories are old, old and your acclimation is slow

och jag vet inte,
jag måste liksom bara fly just nu.
den där rastlösheten har tagit över igen,
den där som hindrar mig från att sitta och stirra in i mina vita väggar i timmar.
jag kan inte ens följa en film på tv, måste göra annat, sysselsätta mig,
kan helt enkelt inte sitta still.
för mycket,
måste röra,
inte låta någonting fastna,
men mest av allt,
inte inse att det är helt ekande tomt inuti just nu.
måste fylla upp det med någonting, vad som helst;
rödvin, macchiato, spinning, situps, promenader, kycklingsoppa, nya tröjor, kyssar, musik och sedan ännu mer rödvin,
och sedan våndas jag varje gång nästa fem minuter när jag bara sitter ensam och håller på att bli förtvivlad över det faktum att jag inte har någon som helst aning om vart jag själv har tagit vägen,
för jag är rätt säker på att jag inte är kvar här inuti längre.