maybe it's just me, but sometimes it's impossible to breathe

och du,
imorgon kanske det inte finns här längre.
imorgon kanske du och jag vaknar av oss själva,
och kanske spelar det inte någon roll att det är mörkt utanför fönstret,
för det kanske är ljust nog innanför dina och mina ögonlock.

imorgon kanske du och jag vaknar till en dag då allt är precis så som det ska vara,
och även om det inte är det så rör det oss inte i ryggen längre för även om himlen är grå så är du och jag kanske naiva igen och de gröna ögonen kanske har hunnit bli blå istället,
kanske vaknar du och jag med en arm runtomkring varandra,
och kanske behöver det inte ens vara rätt arm,
men det behöver kanske inte heller röra dig och mig i ryggen,
kanske känner du bara en hand mot ryggen,
och kanske känns det varmt,
kanske är det allt du behöver.

kanske du och jag reser oss upp, drar varandras halsdukar dubbla varv runt varandras halsar för att skydda oss mot höstkylan fastän du egentligen vet att kylan inte spelar någon roll så länge det finns någonting inuti som håller oss varma,
och det där någonting gör att jag tar dina händer där på promenaden genom vasagatans allé,
och alla som ser oss måste kanske le bara för att det inte går att göra någonting annat,

och kanske är det en kliché, men det är en kliché som vägrar dö,
som är så fånigt vacker och självklar och hollywoodaktig att man liksom bara måste skratta åt den,
och det där skrattet kanske letar sig ner i magen hos någon och sätter igång det där som en gång kunde vara som en smältugn,
kanske startar elden i hon med det röda hårets hjärta där borta på bänken,
och plötsligt kanske molnen där uppe skingras tillräckligt för att låta en enda solstråle leta sig ned till vår gata och sätta höstlöven som faller över gångbanan i eld,
och kanske går man där, du och jag kanske, då,
genom de där fallande röda höstlöven,
och även om du och jag aldrig har varit ett vi och kanske aldrig kommer att bli,
så kanske det inte spelar någon roll,
för dagen kanske är allt du och jag har,
och kanske kan jag inte komma på ett bättre sätt att tillbringa den än med fingrarna inflätade i dina,
och halsen invirad i din halsduk.