jag känner mig konstig mest för att jag är

och jag sover i fjorton timmar, vaknar klockan ett och undrar varför det är så grått ute innan jag försöker trycka ned hjärtat i någon liten bur, hindra det från att slå sådär oregelbundet rastlöst. något som känns som adrenalin sprutar, någon längtan efter att springa en mil utan att stanna tills hjärtattacken slår till kombineras med en känsla av att jag är för trött för att ens ta mig till duschen;
min kropp, hjärna, mitt sinne och min själ håller på att gå i två delar, vill slitas itu och jag drar fingrarna genom håret innan jag försöker skölja bort allting, hela mig med skållhett vatten och sedan städar jag, mitt skrivbord blir kliniskt rent,
slänger allt som inte sitter fast och det är vitt, rent, helt tomt, så jag vill ha det, känns tryggt, men det hjälper inte och sedan sätter jag på le sport på itunes för att gitarrballaderna gör mig galen innan jag packar min väska och springer ned till gymmet där jag tillbringar en timme med ett intensivt spinningpass till dunkande electro som får varenda vattendroppe i min kropp att tränga ut och mina fingrar att skaka, men som inte ens gör mig trött,
och sedan åker jag hem och nu tror jag att jag behöver gå och hitta något sätt att droga ned mig så att jag ska slippa sitta här med den där rastlösheten dunkandes, slitandes, kliandes,
ja, det kliar i mitt hjärta, i hela min kropp fast på insidan, jag måste,
jag måste...
jag har elgitarrer som river inuti mitt bröst.