love like a sunset

ett ensamt glas rosé i vindsfönstret medan kvällssolen skiner in mot den vita väggen. en mobil som plingar till vad som känns som en gång var sjunde sekund: kvällsplaner skapas och alla är exkluderade dig, för du skickar mig endast sporadiska låttexter nu för tiden. iron and wine på hög volym och en garderob som tydligen inte är gjord för det här vädret. skiter i det hela och drar på mig sommarklänning och skinnjacka innan jag går ut.

mer rosé och kvällssol. på andra lång är det folkfest och de som inte fått plats på de överfulla pubarna har slagit sig ned med trefemmor på asfalten istället. ett par taxibilar försöker kryssa över gatan men allt verkar gå åt helvete. chaufförerna skriker och allt känns väldigt kontinentalt.
vi tvingas stanna en gång var tionde meter för att hälsa på mer eller mindre bekanta och alla frågar vad som händer sedan men ingen svarar någonsin. kvällen är varm, och jag mår trots allt bra. tycker om dagen. fräknarna har börjat dyka upp på kinderna och vi är allt som spelar roll i hela hela världen.

uppe på berget går solen ner över staden och musiken dunkar i takt med mina fotsulor medan jag försöker ignorera mina vänners frågor om hur många fästingar jag tror vi kommer vakna upp med imorgon. mobilen plingar till och en ny låttext står på displayen. du är någon annanstans och jag svarar med resten av versen och försöker låta bli att möta din väns blick, som forskande ser på mig från en meters avstånd.

du är väl kär i någon annan nu,
och jag gör väl bara mitt bästa för att förälska mig i försommarnätterna.

summertime, and the living is easy

och solen smeker västkusten i helgen och jag lyssnar på soul på huset vid havets soldäck; sluter ögonen och ljuset som slipper in under ögonlocken dansar i takt med pianot och de långsamma gitarrerna,
och jag maler färska bönor och sparar i glasburkar för att ta med mig in till lägenheten med vindsfönstret och allén utanför,
lägger ner en helgs ranson av frukt och en kall flaska rosé i väskan och ser ut genom fönstret och tänker att det här,
det här huset,
är min plats på jorden,
förundras över skönheten,
lugnet,
innan jag åker in till de sollapande katterna i världens minsta storstad.
god kväll!

utdrag ur en gammal moleskine/utdrag ur en gammal kärlek

och vi brukade ta turer i din pappas bil efter att solen gått ner; gjort sitt dagliga djupdyk i havet:
din pappas svarta jaguar med den beige skinnklädseln;
du brukade ta nycklarna från det där skåpet vid dina föräldrars ytterdörr utan att be om lov och sedan när vi skulle stänga bildörrarna satte du alltid ditt högra pekfinger mot läpparna för att jag skulle göra så få ljud som möjligt, och jag fick alltid slå band på mig själv för att inte trycka mitt egna högra pekfinger mot dina läppar; samma pekfinger som jag alltid lät vandra över dina ansiktsdrag när du hade somnat.
du somnade alltid först.

du fick ditt körkort i augusti; precis när sommaren dog och vi med den. lika döende som stjärnorna ovanför åkte vi tysta i vår svarta vagn, som på väg till vår egen begravning, och det kändes så väl. du brukade liksom koncentrera dig på ratten och jag brukade stirra ut genom passagerarfönstret; ut på de vita linjerna som kantade vägen; de pålitliga vita parallella linjerna som aldrig tog slut.
jag brukade stirra på dem för att slippa möta dina ögon och hur besviket de alltid såg på mig.
vi borde ju i alla fall varat tills årsslutet, eller hur?

ibland kunde du fråga vad jag tänkte på, men för det mesta hade du gett upp; lärt dig att jag inte ens ville ha dina ögon inuti mitt huvud. för det mesta förblev vi bara tysta, även när vi lämnat av bilen, vandrat hem till mig och lagt oss i min säng. under den där hösten kysste du mig inte ens godnatt. och jag kysste inte dig.

och HDK-vernissage och människor fast inte du och jag vet inte hur många gånger jag sagt att jag ska lämna dig, bara att de är många och att jag varje gång på riktigt verkligen insett att jag borde,
jag vet att du har andra förhållanden och jag vet att du tar illa upp när du misstänker att jag också har det. jag ser dina blickar när någon ser på mig för länge eller ställer sig för nära när vi är ute fastän du har satt dig alldeles för långt bort och lämnat plats åt alla de andra.
jag vet att du vill ha saker jag inte kan ge dig och jag vet att du vet det också, och jag vet att du ganska ofta är en trångsynt, överanalyserande, patetisk tönt. jag vet att du är osäker och fastän jag aldrig vågat fråga anar jag att du fortfarande lider av sviterna av din antagligen icke tillfredsställande tonårstid.

och jag vet att du känner dig säker med mig. jag kan hur du flyttar närmare en gång i minuten när vi är ensamma, ur räckhåll från alla dockor i kulisserna. jag vet att du vet att jag kan låta dig vara den du är. att jag inte är någon som sätter människor på pediestaler och att du kan andas med mig. att vi kan andas i takt. att det antagligen är därför du haft så svårt att lämna mig. att vi alla är ensamma, egoistiska djur. att vi båda vet att det här aldrig kommer leda till någonting konkret.

och jag vet att jag känner mig okej med dig. att mitt trasiga hjärta håller ihop för några timmar när du sitter alldeles bredvid. när du tar min hand och stryker mig över pannan. när du viskar i mitt öra och hur jag känner att du ler mot min kind. när du ser på mig sådär, som om jag vore det mest fantastiska på denna jord. jag vet att jag vet att det här är ohållbart och att du är för trasig för att någonsin kunna hålla mig samman en längre stund. att du egentligen inte förstår mig.
jag vet att du tycker väldigt, väldigt mycket om mig, på ett sätt som ingen annan gör.
och jag tror att du har lämnat mig nu.

om att inte äta kakan och inte veta om den finns kvar

och över två drinkar i solsken genom ett lövverk ger han mig någon slags omvänd förklaring till sitt beteende
och vi gömmer oss bakom våra solglasögon,
vi kan omöjligt se igenom varandra nu och jag tar upp en cigarett,
ignorerar
negligerar
och han lutar sig över mina bara ben för att tända den
medan orden
saknas

för jag har ingenting att säga honom annat än
att det förundrar mig hur begreppet ord kan gå från att ena sekunden vara så överflödigt i vårt sällskap
till att i nästa ögonblick saknas så.

jag fyller mellanrummet med någon anekdot och vi rör på oss:
promenerar förbi alla de andra och när vi stannar upp har han tagit av sig glasögonen och
orden saknas igen när han ser på mig sådär och
ler mot mig sådär,

så jag bjuder hem honom och han säger att han tänkte föreslå det själv men att han nog ska åka till sig istället och jag
insisterar inte och han ser
på mig sådär igen och
jag tar på mig mina wayfarers och han
trycker mig mot bröstet och
i mitt öra viskar han något om att vi hörs snart och
jag känner hans ögon i min ryggtavla när jag cyklar från honom bort mot allén
och tänker att jag i alla fall slapp betala för drinken.

och utanför fönstret sjunger fåglarna fastän
solen inte gått upp än
och du ringde men
jag förstod dig inte
och du förstår mig inte
och
vi förstår inte varandra;
och någon på dansgolvet sade att mina höfter talade hans språk.

och precis när jag tror att jag har dig glider du undan med ett

adieu mon cherie, mille fleurs.
och jag; för rädd för dig för att fråga vart du tar vägen, är kvar i mitt fönster med vårregnet utanför.

daydreaming, chainsmoking, always laughing, always joking

och med huvudet i hans knä känns himlen ovanför så mycket blåare;

även fast den är fylld av moln lika tunga som bakfyllan borde vara i mitt huvud men på något sätt har han lyckats skingra det tunga i bröstet, magen, huvudet,

kanske är det de tre kopparna kaffe han hällt i mig men ändå,

och när vi vandrar genom hela stan viker ingen av oss av;

vi går tätt och min vänstra hand snuddar vid hans högra minst tre gånger i minuten.

behöver inte orden för de flödar fritt utan att talas ut ändå;

jag bad honom ta dagen som den kom och det slutade med att jag gjorde det också;

att vi gjorde det,

och på något obekant sätt känns det som hans fingrar hör hemma vid mitt hårfäste när han stryker mig över pannan;

det känns

bra.

and i'm always pretty happy when i'm just kicking back with you.

hjärtat sätter stopp mer än det sätter igång min kropp

och ibland undrar jag om det är tyngden av mitt hjärta,
mitt huvud,
tankarna,
min själ, om ni så vill,
som gör att hela världen kan röra sig så mycket snabbare än mig,

som gör att en hel dag kan gå
medan jag endast kan se på;
utan en chans att hinna ikapp den.

a million others waited at my gates

och tio meter över marken sitter vi och
ser ner på alla människorna;
alla dessa människor,

och han frågar
en gång till.

en timme senare går jag under midnattsblått och
endast ett par klackar slår mot asfalten,
och

det gör mig ont att det enda som kan vara för alltid är det som
endast finns i huvudet och

tanken springer förbi mig;
att det värsta som har hänt mig är
mig själv.

sjung för mig

och det gör mig så trött att de enda gångerna under alla dessa minuter, timmar, dagar, veckor som bara springer förbi mig då jag känner mig någorlunda sansad,
ja,
kanske till och med mår ganska bra,
är när jag är ensam med dig,

medan jag under resten av dessa minuter, timmar, dagar, veckor går runt och mest vill lägga mig under täcket och sova tills allt känns bra igen,
för jag vet inte vad jag ska tillbringa min tid med,
och meningslösheten är som ett av de där regnmolnen utanför,
fast inuti
mig,

och du förstår inte hur det hugger när du frustrerat,
bara av ren reflex skriker
men VAD spelar egentligen någon roll för dig? jag börjar tröttna på all denna nonchalans
för jag vill bara svara att jag
ÖNSKAR ATT ALLT SPELADE ROLL
men att jag inte vet hur man gör,

för jag bor inuti mig själv,

så jag går ner och köper en flaska vin,
återvänder hem och öppnar fönstret mot aprilvädret,
sätter mig ner på golvet med ryggen mot sängen och önskar att du kunde vara här,
få mig att glömma mig själv för ett tag,
min aprilpersonlighet.

jag ler pillimariskt,
säger

åh,
du börjar känna dig ensam

och han skrattar ett av de där skratten jag inte trodde fanns förut,
de som jag börjat locka fram,
säger

börjar... jag har väl alltid varit ganska ensam, va?

eller ja,
ytligt verkar jag nog inte så ensam.
men jag är nog rätt själv,
under.

mitt pekfinger rättar till min frisyr,
mina läppar

det är skillnad på att vara ensam och själv, vet du väl?

en glimt i hans ögonvrå och jag väntar på tillrättavisningen,
han vill alltid tillrättavisa mig,
alla vill alltid visa mig tillrätta,
spräcka min bubbla men han gör det inte den här gången,
svarar bara

tror du det? du kanske har rätt.

eftertänksamhet.
jag bevisar min tes med

du är inte själv nu ju.

han ler,

det är jag ju inte.
men jag kanske är ensam
jag tror jag kommer vara en sådan som är ensam hela livet.

jag låter det gå tolv kullerstenar,
stirrar ner på dem,
räknar när något slipper ur mig;

jag tror att jag också kommer vara det.

och han skrattar ett sådant där skratt som jag inte trodde fanns förut,
lägger armen runt mig
(jag visste inte att vi gick så nära varandra)
och jag lutar tinningen mot hans axel
(häpnadsväckande symmetri)

och han behöver inte tala högt nu,
säger med gemener

vi kan ju vara ensamma tillsammans.

och jag kanske mer behöver idén om dig än vad jag vill ha sanningen om dig

och elva timmar senare står våra kaffekoppar bredvid varandra igen, och jag börjar undra om han är som en meningslös drog,

jag ler när han ler.

infantiler

och jag håller fast blicken vid utsikten,
han sitter bredvid och jag känner hur hans blick bränner i min tinning,
nästan som cigaretten i hans hand.
jag vänder mig om,
vi ser på varandra och han ler ett leende jag inte förstår,
det finns så lite jag förstår med honom.

mellan raderna ekar kanske någon slags melankolisk humor när han säger

jag tänker ibland på dig och hur den kille du skulle kunna vara tillsammans skulle vara.

och fastän mitt blod stannar till är jag ändå inte förvånad över kommentaren,
vänder bara ögonen till utsikten igen och frågar honom vad han kommer fram till,
tänker ingenting när han förblir tyst och ger mig de sista centimetrarna av sin cigarett.

människor ramlar fram och jag presenterar dem en efter en,
ler ner mot stupet när han med ett stråk av ett skratt kommenterar hur många jag känner,
och jag önskar att jag inte visste vad han egentligen menade,
att jag inte hörde citationstecknena runt orden.

jag önskar att jag har ett bättre svar än det sanningsenliga när han därefter långsamt formar orden

är du nöjd med livet?

men det har jag inte,
så jag säger nej och fyller ut tystnaden efteråt med att fråga om det verkligen syns så tydligt.

konstpaus.
han säger tyst
vad fin du är
och jag blir ställd, frågar
va?
och hör honom ändra det till
vad fint det är.

han säger att han måste säga hej då till några innan han följer mig till spårvagnen,
och jag går åt andra hållet,
ger min del av göteborg mina adjön,
och medan en gammal flamma lägger sin arm runt mig och lutar sin panna mot min viskar han

han som du är med är inte bra för dig, min lilla.

och jag tänker att jag inte är bra för honom heller.

klockan är fem på morgonen när jag med nacken mot en gammal flammas axel ser honom kyssa en blondin farväl på andra sidan folkhavet,

klockan är fem på morgonen när jag plockar fram asken med den där bedövningssprutan ur hjärnbarken.

jag känner en gammal flammas fingrar leka i mitt hår när jag sticker den i den där delen av mitt hjärta, ser honom vända sig om;

och solen har redan gått upp när vi möter varandras blickar,
när jag söver ännu en dröm till döds.