och med huvudet i hans knä känns himlen ovanför så mycket blåare;
även fast den är fylld av moln lika tunga som bakfyllan borde vara i mitt huvud men på något sätt har han lyckats skingra det tunga i bröstet, magen, huvudet,
kanske är det de tre kopparna kaffe han hällt i mig men ändå,
och när vi vandrar genom hela stan viker ingen av oss av;
vi går tätt och min vänstra hand snuddar vid hans högra minst tre gånger i minuten.
behöver inte orden för de flödar fritt utan att talas ut ändå;
jag bad honom ta dagen som den kom och det slutade med att jag gjorde det också;
att vi gjorde det,
och på något obekant sätt känns det som hans fingrar hör hemma vid mitt hårfäste när han stryker mig över pannan;
det känns
bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar