a million others waited at my gates

och tio meter över marken sitter vi och
ser ner på alla människorna;
alla dessa människor,

och han frågar
en gång till.

en timme senare går jag under midnattsblått och
endast ett par klackar slår mot asfalten,
och

det gör mig ont att det enda som kan vara för alltid är det som
endast finns i huvudet och

tanken springer förbi mig;
att det värsta som har hänt mig är
mig själv.