om att inte äta kakan och inte veta om den finns kvar

och över två drinkar i solsken genom ett lövverk ger han mig någon slags omvänd förklaring till sitt beteende
och vi gömmer oss bakom våra solglasögon,
vi kan omöjligt se igenom varandra nu och jag tar upp en cigarett,
ignorerar
negligerar
och han lutar sig över mina bara ben för att tända den
medan orden
saknas

för jag har ingenting att säga honom annat än
att det förundrar mig hur begreppet ord kan gå från att ena sekunden vara så överflödigt i vårt sällskap
till att i nästa ögonblick saknas så.

jag fyller mellanrummet med någon anekdot och vi rör på oss:
promenerar förbi alla de andra och när vi stannar upp har han tagit av sig glasögonen och
orden saknas igen när han ser på mig sådär och
ler mot mig sådär,

så jag bjuder hem honom och han säger att han tänkte föreslå det själv men att han nog ska åka till sig istället och jag
insisterar inte och han ser
på mig sådär igen och
jag tar på mig mina wayfarers och han
trycker mig mot bröstet och
i mitt öra viskar han något om att vi hörs snart och
jag känner hans ögon i min ryggtavla när jag cyklar från honom bort mot allén
och tänker att jag i alla fall slapp betala för drinken.