skavsår

och HDK-vernissage och människor fast inte du och jag vet inte hur många gånger jag sagt att jag ska lämna dig, bara att de är många och att jag varje gång på riktigt verkligen insett att jag borde,
jag vet att du har andra förhållanden och jag vet att du tar illa upp när du misstänker att jag också har det. jag ser dina blickar när någon ser på mig för länge eller ställer sig för nära när vi är ute fastän du har satt dig alldeles för långt bort och lämnat plats åt alla de andra.
jag vet att du vill ha saker jag inte kan ge dig och jag vet att du vet det också, och jag vet att du ganska ofta är en trångsynt, överanalyserande, patetisk tönt. jag vet att du är osäker och fastän jag aldrig vågat fråga anar jag att du fortfarande lider av sviterna av din antagligen icke tillfredsställande tonårstid.

och jag vet att du känner dig säker med mig. jag kan hur du flyttar närmare en gång i minuten när vi är ensamma, ur räckhåll från alla dockor i kulisserna. jag vet att du vet att jag kan låta dig vara den du är. att jag inte är någon som sätter människor på pediestaler och att du kan andas med mig. att vi kan andas i takt. att det antagligen är därför du haft så svårt att lämna mig. att vi alla är ensamma, egoistiska djur. att vi båda vet att det här aldrig kommer leda till någonting konkret.

och jag vet att jag känner mig okej med dig. att mitt trasiga hjärta håller ihop för några timmar när du sitter alldeles bredvid. när du tar min hand och stryker mig över pannan. när du viskar i mitt öra och hur jag känner att du ler mot min kind. när du ser på mig sådär, som om jag vore det mest fantastiska på denna jord. jag vet att jag vet att det här är ohållbart och att du är för trasig för att någonsin kunna hålla mig samman en längre stund. att du egentligen inte förstår mig.
jag vet att du tycker väldigt, väldigt mycket om mig, på ett sätt som ingen annan gör.
och jag tror att du har lämnat mig nu.