skavsår

jag ler pillimariskt,
säger

åh,
du börjar känna dig ensam

och han skrattar ett av de där skratten jag inte trodde fanns förut,
de som jag börjat locka fram,
säger

börjar... jag har väl alltid varit ganska ensam, va?

eller ja,
ytligt verkar jag nog inte så ensam.
men jag är nog rätt själv,
under.

mitt pekfinger rättar till min frisyr,
mina läppar

det är skillnad på att vara ensam och själv, vet du väl?

en glimt i hans ögonvrå och jag väntar på tillrättavisningen,
han vill alltid tillrättavisa mig,
alla vill alltid visa mig tillrätta,
spräcka min bubbla men han gör det inte den här gången,
svarar bara

tror du det? du kanske har rätt.

eftertänksamhet.
jag bevisar min tes med

du är inte själv nu ju.

han ler,

det är jag ju inte.
men jag kanske är ensam
jag tror jag kommer vara en sådan som är ensam hela livet.

jag låter det gå tolv kullerstenar,
stirrar ner på dem,
räknar när något slipper ur mig;

jag tror att jag också kommer vara det.

och han skrattar ett sådant där skratt som jag inte trodde fanns förut,
lägger armen runt mig
(jag visste inte att vi gick så nära varandra)
och jag lutar tinningen mot hans axel
(häpnadsväckande symmetri)

och han behöver inte tala högt nu,
säger med gemener

vi kan ju vara ensamma tillsammans.