jag kan få dig när du vill

och jag är lite underlig den här veckan eller kanske de här veckorna till och med,
jag har liksom något irriterat i blicken, musklerna alltid på spänn och med fötter som är redo att gå iväg, knytnävar som är beredda att slå till vid minsta beröring utan varning.
när jag möter vänner för espressos på favoritcaféet tycker jag att de säger så dumma saker så jag måste springa iväg varje gång på små ärenden och sedan ringer jag inte tillbaka och sedan dör min mobil och jag bryr mig inte ens för jag vill vandra haga nygata fram ensam, förbi hagakyrkan, ner rosenlund och fram längs larmgatorna och min hud är ömtålig för tillfället så jag måste bita till såfort någon kommer nära.

längs med avenyn seglar studenflaken och de skriker och jag ser på dem och undrar om inte vi var vildare och sedan träffar jag upp en flicka med änglahår som är ledsen och bakfull varje dag och medan vi tysta ser på de vita hattarna som flyger förbi frågar hon mig om jag vill komma och äta frukost hos henne nästa dag och det är underförstått att hon står för balkongbordet och jag för det mousserande.

i am waiting for you to flee the scene, as if you held in your hand a smoking gun, and on the floor lay the one who set you up

och naglarna åker automatiskt upp mot läpparna när jag ser någon gå bredvid vagnen på ett sätt som jag känner igen alltför väl för att inte ha sett honom på ett år, och jag försöker gömma mig i mitt säte men mitt uppdrag är visst förlorat för han ser mig redan på väg uppför trappan och han klampar rakt in i mitt liv och min hjärna igen när han sätter sig bredvid mig som om det vore det vanligaste i hela världen och när han kramar om mig från sidan trycks någonting upp från min mage till min hals och sedan faller det ner igen och blir någon slags klump som trycker mot bröstet medan jag trycker fram någonting om att det är kul att se honom.

och jag tror jag hatar hans självklarhet, hur han aldrig polerar sin mask framför mig, hur han kan tala med mig på samma sätt som vi gjorde när vi älskade varandra varje dag trots att det har gått någonting liknande trehundrasextiofem dagar sedan vi ens yttrade ett ord till varandra. och jag blir irriterad över hur han tror han känner mig, över pikarna han lägger om min personlighet och min fallenhet för trassel och jag vet inte vart jag ska titta för utsikten genom fönstret gör mig snurrig och hans ansikte gör mig rädd,
för det är precis likadant som det var när han lämnade mig när han trodde att jag sov,
och för varje gång han andas ut blåser han bort en dag av det gångna året,
och när han lämnar mig ensam på spårvagnen igen är mina ögon likadana som de var när jag såg honom stänga dörren till mitt sovrum utan att vända sig om.

i can't turn it into art

"i've been having this anger inside of me the last three months. i don't know where it comes from exactly, but it has to do with patterns in my life that keep repeating themselves, plans that don't work out, the reality of things, money, stupidity (my own and others), boredom, frustration, jealousy, mistakes, misunderstandings. i've been trying to write about it here but i haven't been able to finish the sentences. i can't turn it into art.

but it's a feeling at least, it makes me do things, it helps me get up in the morning. if it wasn't because of this anger and also if it wasn't for a certain slice of rhubarb pie one early morning in chicago, i wouldn't have made it all the way here. i could tell you more about the rhubarb pie, but this time it's non of your business.

anyways, touring all spring was the worst idea i've ever been talked into. i think it was joe franklin who once said that the most important thing in showbusiness is sincerity and learning how to fake it. but i just can't pull it off. i just can't glue that fake smile to my face and go out there, it makes me feel like a fraud. I've really been struggling with tricking myself into being excited for every show.

i do have one show coming up that i'm excited about however. i'm very happy to announce that my last show this year will be at hammarkulle karnevalen. it will be a special show to me and i couldn't think of a better way to wrap it up then to come home to a sweet summernight on hammer hill with tammy banging the bongos and a very special guest on vocals.

throw some coal on the barbecue, i'm coming home."

och jens, sådär är det för mig också. jag kan inte göra det här till konst. men det är någonting, åtminstone, om än någonting irriterande.

see you at hammer hill.

you can't say no to me

och om du var här nu skulle jag göra mig så svår som möjligt; jag skulle dricka och jag skulle låta dem hålla händerna runt mig och jag skulle slänga med håret och måla mina fingernaglar lika röda som läpparna;
jag skulle låta spetsunderkläderna skymta fram under ett lite för löst linne; fingra distraherat på nyckelbenen med ögonen riktade någon annanstans, leka världsvan i mina klackar och bleka hy,
jag skulle synas på golvet för jag skulle sjunga med i alla de bra låtarna; varje ord på min tunga och sedan skulle jag klappa mina händer i takt med någon med sammetsögon och smilgropar och sedan precis innan hans läppar skulle möta mina skulle jag vända mig om och luta pannan mot någon av alla de söta flickorna som är mina vänner och vi skulle skratta åt ingenting och jag skulle följa med ut och röka bara för att leva upp till stereotypen och för att det är så jävla gott att röka när man är lite full och sedan skulle jag be någon om en tändare och medan han skulle sätta fyr på min cigarett skulle jag fyra av ett leende,
och hela tiden skulle jag hålla mig i ditt synfält, och hela tiden skulle du vara i min ögonvrå fast jag skulle aldrig visa det för jag måste ju visa för dig nu att jag har ett liv; att jag finns fastän du inte håller ihop mig med dina armar längre,
jag måste visa att jag gick vidare och visa dig vad du lämnade bakom dig,
och sedan skulle du skaka på huvudet, irriterat för att jag aldrig fångade din blick och du skulle vänt dig om till någon blondin som försökte få kontakt,
och sedan skulle du känt någonting och vänt ryggen mot henne,
och där skulle jag stå, kika upp under min lugg och le det där leendet som alltid fick alla dina vapen att falla till marken,
precis så som jag alltid fallit till marken för dig,
och jag skulle sjunga vilken sång du än ville höra för att ta dig tillbaka dit jag alltid verkar återvända.

addictions getting stronger in the dark

och trots att jag sänkt cirka fyra ipren så sänks inte temperaturen;
blondinen och jag feberyrar på ett toalettgolv medan människor ramlar in och ut som i en dålig sketch. ibland ser de förvirrat på oss genom sina immiga ögon men de ramlar alltid bort igen när vi svarar dåligt på deras frågor om våra sinnestillstånd;
beviset på att de verkligen inte orkar bry sig,
men ärligt talat så bryr inte vi oss särskilt mycket heller längre; vi lever i en fredag-hela-veckan-värld och just nu känns det som om vi två är de enda som förstår det; som om vi är fast i ett helvete av eviga återupprepningar av dåliga fyllestrul och dåliga fyllor och när änglahåret sitter fastlimmad i hans knä igen vill jag egentligen bara skjuta båda två för att de låtsas så dåligt i dagsljus.

replikerna faller tungt hela timmarna och värden super sig själv under bordet; måste bäras ut till taxin snart och han kramar om sina gäster, alla utom mig och jag står och ler och skakar på min allldeles för varma panna för jag vet inte vad han sysslar med och medan jag rör vid hans hand och tackar honom för kvällen under hans ignoranta passage förbi tar han tag i mig och säger det där jag väntat på hela kvällen; någonting om att vi aldrig bör ge upp, att det kommer en tid för oss, en tid då han tänker slutföra vad vi en gång påbörjat och jag vet inte om han är full eller hög eller kanske båda två men jag kan erkänna för mig själv att det självgoda i mig endast stannat så här länge för att få höra just det där och att det inte spelar mig så stor roll vilka omständigheterna är.

det är varmt i rummet så jag lägger mig i soffan; fönstret öppet och nattluft in och sedan somnar jag utan att jag märker det,
men vaknar vid gryningen av en alldeles för verklig dröm om att tappa alla mina tänder.

everyone's a little scared of being found

och när jag har gjort mitt fredags-barhäng går jag hem och det är fortfarande varmt fastän himlen varit midnattsblå länge nu och jag är barbent och har kort kavaj på mig och jag går längs längs södra hamngatan och ser hamnen sträcka ut sig och på magasinsgatan går två popflickor och blåser såpbubblor mot gatlyktorna och vad är tolv månaders värme och sol mot sveriges eufori så fort termometern överstiger tio grader?

ute vid havet är vyn en reklambild över det ljuva livet och jag åker ner till tennisbanan och lär min systerson slå fina forehands innan jag nästan dukar under av solgasset och i mina solglasögon, mitt linne; korta vita shorts och reebok classics är livet ingenting annat än ändlösa soliga dagar spenderade lazily på altanen med havet en sekund bort och ett glas isthé i handen.

när rastlösheten tar över mig på söndagen återvänder jag till staden som plötsligt ser ut som vilken semesterort som helst,
skatekillarna förgyller kungstorget och jag sätter mig i skuggan på favoritcaféet och funderar på allting och ingenting, och någon ringer och beklagar sig över söndagsångesten; över de onödiga kyssarna, glasen och tårarna och när vi har lagt på får jag ett meddelande som tackar mig för att jag aldrig någonsin dömer och jag undrar om det är för att jag är en fin vän eller om det kanske helt enkelt är så att jag inte bryr mig särskilt mycket.

sedan pluggar jag in ipoden i öronen och strövar planlöst genom gator som verkar osande av sommar och solen verkar locka fram glimtar i förbipasserandes ögon, ett blinkande ögonlock och ett leende och jag ler tillbaka medan the lovekevins och MGMT sjunger bara för mig och medan ett moln promenerar förbi på himlen tänker jag att det här är den bästa musikvideon någonsin.

med skygglapparna på in i framtiden

och nej, jag är inte riktigt säker på när det här gick från att vara en åh-jag-är-pretentiös-och-lider-för-kärleken-eller-konsten-eller-whateverblogg till att vara en åh-pretentiös-fylleblogg men jag tror kanske att utvecklingen gick åt fel håll eller regression kanske är det rätta ordet.
en gång kunde jag skriva och mitt hjärta skulle slå lite snabbare när jag läste orden men nuförtiden är jag rätt ordinär, till och med lite tråkig för jag hånglar inte ens särskilt ofta längre för att jag drabbas av självhat när jag ser mig själv som en desperat skuggfigur mot väggar och jag vet inte riktigt vad som roar om inte ens det här livet roar längre och någon sa att vi ju kunde gå på bio eller något istället och jag sa jo, kanske det, det är ju mysigt men vi lämnade det i alla fall för man vet ju aldrig vad som händer klockan två i gränderna i göteborg och nu är det här allt jag har och jag vet inte riktigt vad jag ska göra för han kommer närmare och närmare för varje sekund och jag vet bara ett enda sätt att glömma det.

hjälp

och klackarna gör så ont trots att jag lyckats hälla i mig upp mot åtta glas vin att jag är tvungen att sätta mig ner på gatan och sedan går jag barfota upp längs en aveny som förutom oss är folktom, för normala människor ligger tydligen och sover på tisdagsnätter.

jag delar en taxi och han hoppar av på prinsgatan och taxichauffören tittar frågande på mig där jag sitter i framsätet med avdragna strumbyxor och barfota fötter och jag ignorerar det och kastar upp en sedel och säger att det är jämt så när han svänger in på min gata,
och sedan får jag reda på att det visst är möjligt att rasa uppåt medan jag drar mig upp för min trappa och kryper ihop i min säng under någon stjärnklar himmel som avtecknar sig på andra sidan takfönstret.

jag kan inte sova på mornar längre så jag duschar i en halvtimme; sköljer bort nikotin under naglar och rödvin från läppar,
packar en väska och svänger in på nåt café i vasa för att höra något dravel om hur änglahårets nedgångna kärleksobjekt fortfarande ligger kvar i hennes säng och jag dricker mitt kaffe svart och röker upp mitt cigarettpaket med ursäkten att jag kommer att må dåligt av att se det senare, innan jag åker ut till havet och somnar med ansiktet neråt i en solstol i trädgården.

på kvällen äter jag omelett och dricker pepparmintsthé medan jag ser ut över någon solnedgång på altanen och jag vet inte riktigt hur jag mår, om det är upp eller ner,
och jag ser mig själv i spegeln och känner inte riktigt alltid igen mig;
har färgat håret mörkare igen och jag ville kyssa någon häromkvällen så jag vände mig om och tog första bästa och sedan gick jag och jag är inte säker på om det är ett normalt beteende.

när solen går ner sitter jag på golvet med fingrarna i håret och jag är för rastlös för att sitta still och för trött för att röra på mig och jag har en hög med saker jag borde göra men jag är på något sätt oförmögen att göra allt; söka arbete, städa, äta, ringa människor, studera,
istället tar jag två ipren, går och lägger mig, och försöker glömma att han har gjort slut med sin flickvän och är på väg hem just i detta nu.

it's like learning a new language

och i randig tröja och med en hand högt över huvudet har hon fångat mig med kameran; en cigarett mellan fingrarna och en laserstråle som splittras mot min uppenbarelse.
vi ramlar ut från någon lagerlokal och jag måste byta skor på vägen, och jag minns inte hur men på något sätt var det annorlunda än alla andra gånger.

jag ser inte världen i ord längre,
allting är bilder.
det är svårt att skriva med bilder.