och nej, jag är inte riktigt säker på när det här gick från att vara en åh-jag-är-pretentiös-och-lider-för-kärleken-eller-konsten-eller-whateverblogg till att vara en åh-pretentiös-fylleblogg men jag tror kanske att utvecklingen gick åt fel håll eller regression kanske är det rätta ordet.
en gång kunde jag skriva och mitt hjärta skulle slå lite snabbare när jag läste orden men nuförtiden är jag rätt ordinär, till och med lite tråkig för jag hånglar inte ens särskilt ofta längre för att jag drabbas av självhat när jag ser mig själv som en desperat skuggfigur mot väggar och jag vet inte riktigt vad som roar om inte ens det här livet roar längre och någon sa att vi ju kunde gå på bio eller något istället och jag sa jo, kanske det, det är ju mysigt men vi lämnade det i alla fall för man vet ju aldrig vad som händer klockan två i gränderna i göteborg och nu är det här allt jag har och jag vet inte riktigt vad jag ska göra för han kommer närmare och närmare för varje sekund och jag vet bara ett enda sätt att glömma det.
torsdag, maj 08, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
mitt hjärta slår i allafall lite snabbare när jag läser dina ord. De är väldigt melankolisk vackra.
Bara skriv. Du är fantastisk oavsett ämne.
tack... ibland glömmer jag bort att jag skriver för min egen skull också.
ja man ska alltid skriva för sig själv. jag är jävligt tacksam för att jag får läsa. du kan verkligen skriva, du vet om det men tvivlar. precis som det ska vara.
Håller med alla ovanstående. Jag tittar in varje dag och hoppas på ett nytt inlägg.
Skicka en kommentar