everyone's a little scared of being found

och när jag har gjort mitt fredags-barhäng går jag hem och det är fortfarande varmt fastän himlen varit midnattsblå länge nu och jag är barbent och har kort kavaj på mig och jag går längs längs södra hamngatan och ser hamnen sträcka ut sig och på magasinsgatan går två popflickor och blåser såpbubblor mot gatlyktorna och vad är tolv månaders värme och sol mot sveriges eufori så fort termometern överstiger tio grader?

ute vid havet är vyn en reklambild över det ljuva livet och jag åker ner till tennisbanan och lär min systerson slå fina forehands innan jag nästan dukar under av solgasset och i mina solglasögon, mitt linne; korta vita shorts och reebok classics är livet ingenting annat än ändlösa soliga dagar spenderade lazily på altanen med havet en sekund bort och ett glas isthé i handen.

när rastlösheten tar över mig på söndagen återvänder jag till staden som plötsligt ser ut som vilken semesterort som helst,
skatekillarna förgyller kungstorget och jag sätter mig i skuggan på favoritcaféet och funderar på allting och ingenting, och någon ringer och beklagar sig över söndagsångesten; över de onödiga kyssarna, glasen och tårarna och när vi har lagt på får jag ett meddelande som tackar mig för att jag aldrig någonsin dömer och jag undrar om det är för att jag är en fin vän eller om det kanske helt enkelt är så att jag inte bryr mig särskilt mycket.

sedan pluggar jag in ipoden i öronen och strövar planlöst genom gator som verkar osande av sommar och solen verkar locka fram glimtar i förbipasserandes ögon, ett blinkande ögonlock och ett leende och jag ler tillbaka medan the lovekevins och MGMT sjunger bara för mig och medan ett moln promenerar förbi på himlen tänker jag att det här är den bästa musikvideon någonsin.