i am waiting for you to flee the scene, as if you held in your hand a smoking gun, and on the floor lay the one who set you up

och naglarna åker automatiskt upp mot läpparna när jag ser någon gå bredvid vagnen på ett sätt som jag känner igen alltför väl för att inte ha sett honom på ett år, och jag försöker gömma mig i mitt säte men mitt uppdrag är visst förlorat för han ser mig redan på väg uppför trappan och han klampar rakt in i mitt liv och min hjärna igen när han sätter sig bredvid mig som om det vore det vanligaste i hela världen och när han kramar om mig från sidan trycks någonting upp från min mage till min hals och sedan faller det ner igen och blir någon slags klump som trycker mot bröstet medan jag trycker fram någonting om att det är kul att se honom.

och jag tror jag hatar hans självklarhet, hur han aldrig polerar sin mask framför mig, hur han kan tala med mig på samma sätt som vi gjorde när vi älskade varandra varje dag trots att det har gått någonting liknande trehundrasextiofem dagar sedan vi ens yttrade ett ord till varandra. och jag blir irriterad över hur han tror han känner mig, över pikarna han lägger om min personlighet och min fallenhet för trassel och jag vet inte vart jag ska titta för utsikten genom fönstret gör mig snurrig och hans ansikte gör mig rädd,
för det är precis likadant som det var när han lämnade mig när han trodde att jag sov,
och för varje gång han andas ut blåser han bort en dag av det gångna året,
och när han lämnar mig ensam på spårvagnen igen är mina ögon likadana som de var när jag såg honom stänga dörren till mitt sovrum utan att vända sig om.