in church on sunday, making out in front of the preacher; you had a black shirt on with a big picture of nietzsche

och gudstjänsten tar mer än två timmar och hela tiden sitter jag och skruvar på mig själv i min skinnjacka och ofokuserade blick,
för den där övertygelsen de har i ögonen är nästan det mest obehagliga jag vet och jag sjunger inte med i psalmer, säger inte amen,
och medan min mamma ger mig en ond blick ett par meter bort inser jag att det inte är på grund av det jag alltid trott.
det är inte det att jag är avundsjuk på att de kan tro så blint.
jag tror bara inte.
eller rättare sagt,
jag vet inte.

*

och jag går genom slottskogen med henne medan molnen ovanför liksom ofrivilligt tappar regndroppar lite då och då.
jag går tyst och lyssnar och håller med ibland, ger henne nya perspektiv och plötsligt inser jag att jag just där är mer en vän än jag någonsin varit.
och när hon stannar upp för att hon inte vet vad hon ska säga säger jag att det i efterhand är bra att ha mått riktigt dåligt,
för när man väl inser att saker och ting kan bli bättre kan man leva mycket mer.
och medan regnet faller säger jag att jag är glad att jag mått som jag mått, för nu vet jag att jag aldrig kommer tappa tron på mig själv,
och hon ser på mig och jag tror att det här är första gången jag någonsin gett någon en glimt av allt det där svarta.

*

och jag sitter ensam i bilen och väntar på de andra på väg ut till huset vid havet, och jag låter ipoden slumpa fram sånger signerade kent och jag lyckas till och med lyssna på hela mannen i den vita hatten utan att drabbas av panik.
jag går igenom minnena;
den sista låten av en konsert med tjugo tusen människor inträngda i det största tältet i norden,
hans armar runt mig för första gången på riktigt och allting var på riktigt för första gången någonsin, även om det nu i efterhand mer liknar en film.
vi var en film, han och jag,
och ironin i att vår låt handlade om att vara livrädd för att leva och dödsrädd för att dö blev aldrig riktigt ironiskt för det var så hela vårt förhållande såg ut.
älskling,
vi ska alla en gång dö,
men det gör inte lika ont längre.

*

och mina minnen är bara minnen nu, och de vecklar inte ut sig på samma sätt på mina ögonlock när jag sluter dem.
jag lever inte i det förflutna nu och jag såg på bilder på honom idag.
han stod med armen runt någon söt brunett och mitt hjärta gick inte ens sönder.
sedan såg jag på bilder på mig själv och såg någon annan än flickan jag var för två år sedan.

och jag tänker att han kanske inte ens hade känt igen mig om han såg mig nu.

*

och jag har inte riktigt någonting att haka upp mig på här nu.
i brist på krokar att fastna i svallar jag fram på mestadels lugna böljande blå vågor genom stan. ibland flyter någonting förbi och jag stannar för en natt men så fort morgonen kommer igen skiner solen och jag fortsätter min färd.
jag har ingenting att haka upp mig i nu och det är skönt.
jag behöver inte tänka så mycket nu,
och det är skönt.
jag bara lägger mig i gräset och njuter av göteborg medan jag kan.
biljetterna är bokade,
i september skiljs vi åt.

sinnesstämningen

for days i've searched for the words
so i don't make a mess of this
i'll trade my eyes for a fleeting wish
i woke at seven again
the cold air was not becoming
this tune i started humming
and you lay there so still
with dark eyes shut and whiskey breath
you hadn't taken off your black dress
the curtain fell from it's rail
i shut the window so it wouldn't shatter
but it was nothing, it didn't matter

to me our lives are barely built to last
how did you creep up on me so damn fast
my dear?

i sat in the kitchen and thought
i've had a few knocks here and there
was mostly my fault so i don't care
you said i have a bad side
it comes when all the clocks have stopped
i feel my heart begin to drop

to me our lives are fast approaching death
so let's go out in my suit and your black dress
my dear

you will come back

this is how we do it

och det är faktiskt inte bara alkoholen som gör att det går att gå genom stan iförd skinnjacka utan att frysa,
och kungstorget ligger lika stilla och blankt som kanalen gör,
klockan är två på natten och vi två är de enda ute,
som om en atombomb plötsligt detonerat genom hela stan och kanske är vi de enda människorna kvar på jorden nu,
men det gör ingenting,
för mitt hjärta går bampadam för varje steg jag tar.

och vi går mot vagnen men stannar några meter efter att vi passerat vakten vid insläppet,
det dunkar musik ut från båten,
och vi ser på varandra med samma tanke i huvudet,
jag frågar om jag ska ta på mig klackarna igen,
och sedan går vi in och dansar bort allt det där medan de fascinerat ser på oss,
och när vi är klara finns det ingenting kvar inom oss mer än kärleken för den här staden när vi går över broarna,
ingenting mer än den och våren.

lost in the sun, can anybody find their home?

och jo,
ibland stämmer allt bara,
och kanske är lycka att ta död på den där längtan efter flykten.

jag tar med mig vitt vin ut till huset vid havet, tar en cykel ur garaget och köper tre kilo räkor, och några timmar senare sitter jag där med nio vänner och ett välfyllt bord på altanen, och trots att klockan är åtta på kvällen så lyckas vi stjäla vårkänslorna,
och solen skiner bara på oss,
och jag är nöjd.

jag vaknar av solstrålarnas envisa kittlingar längs kinden och päronträdets knoppar är på bristningsgränsen. jag öppnar altandörren och våren liksom kryper i mig,
och under cykelturen ringer telefonen och brister ut i uteserveringar, solnedgång, rosévin och infravärme,
så jag skyndar in till staden igen och konverserar med okända människor och alla blir så mycket vackrare i vårnätterna i den här staden,
och på dansgolv lägger en pojke med de sötaste ögonen jag har sett på länge armen om min midja och viskar någonting i mitt öra,
och det gör ingenting att dj:n får mitt svar att drunkna i electrobeats för jag tror att han kan läsa det i min blick.

jag köper apelsin och kaffe och sätter mig med vännen vid kanalen och allt är underbart trots att mitt huvud hotar med att sprängas varje gång jag vrider på nacken,
och hela göteborg är söndag och sol och lämnar allting för en stund vid vallgraven och plötsligt har människor shorts och pikétröjor och jag ler åt hur mycket den här staden älskar solen,
och sedan bryter vi våra hjärtan itu för vi inser plötsligt hur vackert göteborg är.

och jag åker ut till havet igen och jag sätter mig på trappan med laptopen i knät och en kopp espresso vid sidan av och grannen sjunger över muren och någon ringer och kan inte sluta skratta för att livet är så vackert,
och plötsligt är det inte konstigt att leva längre,
för vad skulle jag annars göra?

we treat mishaps like sinking ships and i know that i don't want to be out on drift

och så sitter jag i huset vid havet igen,
lutad mot väggen, andas salt luft genom det öppna fönstret och jag hade ingen jacka på mig när jag gick hemifrån idag.

och det tar lång tid innan solen går ner nu,
men nu sitter jag i skenet av tända ljus på fönsterbrädorna och jag väntar på någonting men jag vet inte riktigt vad.

idag tog någon min hand och sade att hon inte tyckte om att se mig sådan här.

idag gick någon annan fram till mig och sa att det var viktigare att jag mådde bra än att jag gjorde allt det där jag borde göra.

och jag är för involverad i mig själv för att förstå hur jag mår.
hur skulle det kunna vara på något annat sätt än så här?
jag vet inte vad jag väntar på.

up, down, turn around, please don't let me hit the ground

saker jag gör om dagarna och nätterna:

sover, får blombuketter, äter äpple, dricker pepparmintthé,
dricker vin, stirrar in i väggar, stirrar ute genom fönster, duschar,
ignorerar arbetssamtal, försöker komma ihåg hur man studerar, duschar igen,
står mitt på dansgolv och undrar vad meningen med livet är, går promenader,
dricker kaffe, går fler promenader, drar fingrarna genom håret,
försöker sluta lyssna på hur mitt hjärta dunkar i takt när jag ska somna,
lyssnar på silent shout och skriker tyst medan jag går som en zombie genom nordstan,
åker spårvagn utan att stämpla, kryper ihop till bollar,
försöker dölja mitt rödgråtna ansikte för främlingar i nattrafiken som nyfiket plirar,
tittar på utsikten från viadukter,
äter mer äpple och dricker mer pepparmintthé,
handlar kläder, skor och smink,

hostar,
går,
lyssnar,

låter solstrålarna smeka mig över kinden och göra skinnjackan varm vid sidan av kanalen, köper apelsiner, pratar med vänner, skrattar, drar fingrarna över läpparna,
flörtar, ler, stirrar på körsbärsträd, sitter på solsidan av spårvagnen,
går genom viktoriapassagen, dricker vin iklädd klackar i sällskap med människor jag tycker om,
dagdrömmer, lyssnar på håkan hellström, letar efter bekanta ansikten på stan, tar långa bad med ljus tända vid sidan av, går havspromenader,
har det fint.

och jag kan inte komma över hur konstigt livet är.

soundtracket till min tillfälliga paranoia

ge mig arsenik, bapapa, för stan är full av tanter och tragik

och älskade april smeker mig medhårs,
hindrar fuktiga regndroppar från att röra till min perfekta lugg, men trots att man ser att himlen är blå där ovanför stryker det alltid förbi tunna, grå moln, som om det alltid fanns något annat närvarande.

vi sitter på bänkar i solen och jag har gömt mina rödsprängda ögon bakom mörka glas,
klockan är ett på dagen men jag är fortfarande berusad från natten innan, vaknade upp klockan fem i morse; på sängen, iklädd kjol, linne, strumpbyxor och skinnjacka,
och mascaran var utsmetad ner till nästippen,
hakan fläckad av rött läppstift,
och medan jag såg på min uppenbarelse i spegeln fångade jag en glimt av hur ett moln svepte förbi månen genom takfönstret.

jag sitter på barstolar och ser på diskjockeys som dansar bakom turntables,
hon med änglahåret bredvid pratar på om alla de där problemen, om honom och om dem, om hans mamma och om beroenden,
men jag har släppt allt det där nu,
nickar på rätt ställen, fnissar till ibland men håller ändå alltid ögonen på han där borta i hörnet, med hörlurarna och rytm i kroppen,
och medan hon säger att hon nog inte kan vara kär längre önskar jag att hans händer kunde röra vid mig på samma sätt som vid skivorna.

på golv ute vid havet sitter och jag molnen utanför är mjölkvita och medan jag väntar på att bussarna in till stan ska gå studerar jag hur fiskmåsarna seglar mot vinden genom fönstret,
och jag tänker att det kanske är det jag gör nu;
seglar,
bara seglar med. för jag har ingenting att säga, ingenting att känna,
jag bara väntar på andra saker;
på sommaren,
på hösten,
på vägar bort,
på vägar tillbaka,
på lust och fägring stor,
på att han ska falla hårt, hårt ner till marken,
på mitt dåliga samvete över att veta att det är jag som dragit undan marken för honom,
på andra som rör vid mig på sätt som gör att jag glömmer allting igen,
och så går det runt, dagar och nätter i mitt ekorrhjul och hela tiden ekar dova toner i mina öron,

men allt är enkelt,
jag bara seglar med,
för det kan aldrig bli värre än i fjol.

april stryker mig medhårs i år.

you never told me the end of the joke

och han som jag inte talar om längre,
jag stängde just min ytterdörr efter hans bror, på samma sätt som jag stängt den så många gånger efter honom,
och det är underligt, för jag har inte sett honom på så länge att jag nästan inte minns den där linjen jag brukade stryka över med fingret; hur näsan övergick i ögonbryn, de där ögonbrynen som sjönk lite när han log,
och de har samma haka,
och det är konstigt att hans bror bär på så mycket av honom medan han fortfarande är lika långt borta.

jag stängde dörren efter hans bror och pustade ut.
jag ville aldrig att han skulle gå,
inte en
enda
gång.

i am trying to be heroic, in an age of modernity, i am trying to be heroic, because all around me history sings

och jag är ledsen, men jag kan inte hjälpa det,
när marken plötsligt öppnar sig under dig ser jag dig för första gången för den du är; naken och utan alla de där undanflykterna och all den där ironin.
plötsligt står du där i det som en gång var din säkerhet,
din fasta framtid,
och när du står där i ruinerna bultar kanske ditt hjärta för första gången på länge av en annan anledning än drogerna.

och när marken plötsligt öppnar sig under dig kanske du ser allt det där som finns rakt framför dig på ett annat sätt,
och kanske kan din osäkerhet nu ge dig något att kämpa för,

och den här gången kanske jag kan stanna,
för din skull.

i know, she knows, that i'm not fond of asking

och jag vet inte vad du är ute efter,
jag vet bara att du har substanser snurrande i ditt blodomlopp och att du inte vill erkänna det.
jag vet inte varför du håller dig nära, varför jag alltid hamnar bredvid, varför du säger sakerna du säger och ifall alla de där inviterna betyder någonting mer än att du skulle resa dig upp och gå innan jag hade vaknat morgonen efter,
jag vet inte om jag är annorlunda än alla de där andra; om mina ögon lyser mer eller om mina ord tänder fler fyrar, om jag är mer intressant än de små blondinerna i det andra hörnet.
jag vet bara att du alltid är där, närmare mig än de andra; med armar runt min midja och blickar som jag dödar med förvirrade ansiktsuttryck,
och jag vet att alla andra är för upptagna för att se.

jag vet inte varför du envisas med att försöka se förbi alla mina fasader, varför du vill veta alla de där sakerna om mig,
och jag vet inte varför jag återvänder,
varför jag låter dina armar ligga runt mig fastän det är tydligt att jag inte passar in i dig,
varför jag har så svårt att gå och säga nej,
varför jag envisas med att sitta kvar i ditt knä, som om jag inte hade något val.
jag vet inte varför jag återvänder,
jag vet bara att jag inte vill ha dig.

och ibland gör det mig ledsen att inse att den enda anledningen till att dina ögon är så mjuka är för att dina pupiller har tagit över hela irisen,
att du pekar på dörrar med sängar innanför medan du håller påsar i handen,
att jag inte vet vem av oss som behöver räddas mest,

jag vet bara att det alltid slutar med att du påstår att jag inte hade varit kvar om jag inte velat ha dig,
och jag vet att det är då jag alltid går.

i'm staring at the asphalt wondering what's buried underneath

och hej,
du har händerna runt min midja,
det brukade kännas spännande,
jag är blasé,
du känns passé,
förr brukade vi gnistra,
men molnen har gjort den här staden smolkig.

och vi lyssnar på låttexter;
jag gick ut en kväll
för att känna lukten av våren
för jag trodde att jag kunde känna igen
men det kan jag inte

ibland vänder du dig om inne i de mörka rummen och letar efter något som du tror att jag kan ge dig.
ibland står jag mitt i ett sprudlande dansgolv och inser att jag inte är en del av det.
ibland känner jag mig som en ö,
så många broar jag bränt.

och ibland känner jag inte mig själv,
ganska ofta nu för tiden.
jag är passé,
vi är alla blasé,
och du vet ingenting om mig.
vi borde låta det vara så.

när vagnen går hemåt stirrar jag ut genom fönstret;
ignorerar personen bredvid,
gatlamporna lyser på vägarnas parallella vita linjer som aldrig någonsin verkar ta slut,
och jag känner den här asfalten alldeles för bra.

du säger att du vet att du är elak,
men att jag väl vet att du tycker om mig.
jag säger att sista bussen hem går vilken sekund som helst,
och sedan tar jag av mig klackarna och går vägen ensam.

det finns bara ett enda sätt att brinna upp