i'm staring at the asphalt wondering what's buried underneath

och hej,
du har händerna runt min midja,
det brukade kännas spännande,
jag är blasé,
du känns passé,
förr brukade vi gnistra,
men molnen har gjort den här staden smolkig.

och vi lyssnar på låttexter;
jag gick ut en kväll
för att känna lukten av våren
för jag trodde att jag kunde känna igen
men det kan jag inte

ibland vänder du dig om inne i de mörka rummen och letar efter något som du tror att jag kan ge dig.
ibland står jag mitt i ett sprudlande dansgolv och inser att jag inte är en del av det.
ibland känner jag mig som en ö,
så många broar jag bränt.

och ibland känner jag inte mig själv,
ganska ofta nu för tiden.
jag är passé,
vi är alla blasé,
och du vet ingenting om mig.
vi borde låta det vara så.

när vagnen går hemåt stirrar jag ut genom fönstret;
ignorerar personen bredvid,
gatlamporna lyser på vägarnas parallella vita linjer som aldrig någonsin verkar ta slut,
och jag känner den här asfalten alldeles för bra.

du säger att du vet att du är elak,
men att jag väl vet att du tycker om mig.
jag säger att sista bussen hem går vilken sekund som helst,
och sedan tar jag av mig klackarna och går vägen ensam.