lost in the sun, can anybody find their home?

och jo,
ibland stämmer allt bara,
och kanske är lycka att ta död på den där längtan efter flykten.

jag tar med mig vitt vin ut till huset vid havet, tar en cykel ur garaget och köper tre kilo räkor, och några timmar senare sitter jag där med nio vänner och ett välfyllt bord på altanen, och trots att klockan är åtta på kvällen så lyckas vi stjäla vårkänslorna,
och solen skiner bara på oss,
och jag är nöjd.

jag vaknar av solstrålarnas envisa kittlingar längs kinden och päronträdets knoppar är på bristningsgränsen. jag öppnar altandörren och våren liksom kryper i mig,
och under cykelturen ringer telefonen och brister ut i uteserveringar, solnedgång, rosévin och infravärme,
så jag skyndar in till staden igen och konverserar med okända människor och alla blir så mycket vackrare i vårnätterna i den här staden,
och på dansgolv lägger en pojke med de sötaste ögonen jag har sett på länge armen om min midja och viskar någonting i mitt öra,
och det gör ingenting att dj:n får mitt svar att drunkna i electrobeats för jag tror att han kan läsa det i min blick.

jag köper apelsin och kaffe och sätter mig med vännen vid kanalen och allt är underbart trots att mitt huvud hotar med att sprängas varje gång jag vrider på nacken,
och hela göteborg är söndag och sol och lämnar allting för en stund vid vallgraven och plötsligt har människor shorts och pikétröjor och jag ler åt hur mycket den här staden älskar solen,
och sedan bryter vi våra hjärtan itu för vi inser plötsligt hur vackert göteborg är.

och jag åker ut till havet igen och jag sätter mig på trappan med laptopen i knät och en kopp espresso vid sidan av och grannen sjunger över muren och någon ringer och kan inte sluta skratta för att livet är så vackert,
och plötsligt är det inte konstigt att leva längre,
för vad skulle jag annars göra?