och

det här är i alla fall vad jag tänker dansa in året till;

tell no one about tonight

music is my hot hot sex

och alla platserna

addera champagne.
och vodka.

so why'd you go picking fights that you'll lose?

och ibland så höjer jag volymen till max på ipoden,
för att slippa höra skriken inuti.

ärligt talat,
det ska bli jävligt skönt att få slut på det här året.
people reunite, det är dags att döda 2006.

i call love by your name

och när jag tänker efter är det rätt sorgligt,
att jag inte kan skriva någonting som inte handlar om honom,
och när jag läser blir det så tydligt,

att alla detaljerna som gör mina minnen så klara, så nära,
de finns kvar bara för att jag lade dem på minnet under de stunderna,
de finns kvar bara för att jag ville att någonting skulle finnas kvar när vi var över.

jag sparade dem för slutet, innan vi ens hade börjat,
och det är så synd,
att det enda jag kunde lita på var att vi inte skulle finnas kvar länge till.

och jag har bara mig själv att skylla.

och ibland undrar jag om jag inte bara skapade den här kärleken för att det var det enda som kunde få mig att överleva.

jag läste nåt om kyssar, nånting som alla vet, men som de aldrig lyckas fånga, i filmerna man ser

och jag såg dig genom alla människor i mängden,
och jag visste att du skulle dit, kanske var det därför jag beslutade mig för att gå till slut,
och du log när du såg mig.

och vi stod där med våra vänner, och ingen visste någonting, inte ens vi,
för allt var outtalat, ingenting var på riktigt än.

och vi stod där med våra vänner, och tjugo tusen andra, och jag kunde knappt andas men det gjorde ingenting.

och så släckte de ner, och plötsligt började de spela, och basen träffade mig i bröstet, blandade sig med något annat,
något outtalat.

och plötsligt, ett huvud som lutade sig mot mitt,
plötsligt,
en hand på min höft,
plötsligt,
en lycka i mina ögon, ett leende.

och plötsligt,
våra vänners leenden i ögonvrån.
de kanske visste något som inte vi visste.

och vi stod där, och du hade armarna runt mig,
och tjugo tusen människor hoppade runt oss,
och vi stod stilla, som ögat i stormen,
och plötsligt hördes orden;

jag ska aldrig ignorera dig igen
jag ska aldrig nånsin glömma hur det känns
mina nyårslöften

och jag lovade mig själv,
att jag skulle aldrig ignorera dig igen,
jag skulle aldrig nånsin glömma hur det känns,

och jag misslyckades med ett löfte,
men jag glömde aldrig hur det kändes.

a private kind of happiness (i love you in the morning)

och jag satt med en på varje sida om mig, då, ingen visste om oss.
och han som inte visste någonting, han satt och log mot mina ord, och jag satt och log tillbaka,
och då böjde han som visste sig fram,
och han strök undan en hårslinga ur mitt ansikte som om det var det enda han någonsin gjort,
och jag kommer alltid att minnas det ansiktsuttrycket,
jag tror att han älskade mig, i alla fall då,
som om jag var den enda i hela världen,

och jag kommer aldrig att glömma hur min mage fylldes med lycka när jag såg minen hos han som just började förstå.

och på bussen bad han någon att flytta på sig, så att han kunde sitta bredvid mig,
och jag log mot förvånade ansikten igen,
och sedan lade han armen runt mig,
kysste mig på pannan,
och himlen var rosa utanför,
och jag sade att jag älskade havet.

och han tryckte sina läppar mot min nacke,
och jag tror att han älskade mig.

there is a wall, running right through me

och jag målar naglarna i plommon, de skär så fint mot ögonen,
samma ögon som han brukade stirra in i,
som de brukade stirra in i,
och de brukade säga att jag kunde få vad jag ville tack vare dem.

och ibland slår det mig hur lik jag är,
hur lik jag blir,
dag för dag,
och det gör så ont.
och varje gång jag ser honom,
och varje gång jag ser hennes blick på mig,
på mina gröna,
då ser jag hur hon ser honom,
och det gör så ont.

och jag hör min tystnad,
och jag hör hans,
och jag ser min likgiltighet,
och jag ser min död,
men han skjuter bara undan det.

precis som jag,
precis som honom.

och för varje dag som går ser jag hur de backar,
och för varje gång ser jag hur han vänder bort,

och för varje minut lyfts mina gröna högre och högre,
och till slut kan jag bara se himlen.

och där ser jag,
jag har inte hans ögon.

och en låt för idag.

just let it go

the snow, in waves you'll never know, through this ever-changing midnight, just let it go

och den som har sagt att julen är en högtid som för människor samman, den har inte sett någonting. men det är bara en till sak som inte rör mig längre, precis som han.
det är inte det att det inte finns där, att jag inte bryr mig, det är bara det att jag har valt att inte öppna just de skokartongerna, vet precis vart jag har lagt dem, de är märkta och och jag har till och med målat en liten varningssymbol på dem, för det tog ett tag, men till slut lärde jag mig vad som behövdes göras.

och jag mötte hans föräldrar, de var väl på julpromenad, men jag bad dem inte att hälsa, frågade inte ens om han var hemma nu, tänkte att det inte var värt att veta, inte idag.

så jag öppnar de där julklapparna, från whyred, clean, chantal & sud, jag ler lite, säger tack och sedan lägger jag in dem på den där sängen och efter en minut är de borta ur minnet. och jag minns förr, när julklappsöppningen var skratt och förväntan, minns hur hela kvällen, veckan gick åt de där nya sakerna som numera bara blir en galge till i garderoben.

och du kan se hur spända allas leenden är, men efter ett tag inser man att de bara är vana. systers pojkväns blick går från ansikte till ansikte, jag ser hur han nästan trycks mot mattan av rädsla för ännu en jul här.

men vi har alla lärt oss sätta varningssymboler på våra skokartonger nu,
och almanackan ger oss ännu en present dagen till ära; den längsta tid till nästa jul vi någonsin kommer att ha.

all the lights are coming on

gårdagen

9.00 espresso

11.00 glögg

14.00 glögg

15.00 antal glas julcider

15.20 antal glas julöl

15.21 snaps

15.35 snaps

16.30 grönt jasminte

17.00 antal glas julcider

19.00 antal glas rödvin

20.00 antal glas mousserande

20.15 snaps

och jag säger något i stil med belfrage (mest för att han är så jäkla bra); konjak till kaffet, whiskey i ditt te, smygalkoholism är det enda sättet att klara årets mesta pangbomkrasch-högtid.

men i alla fall. god jul.

she picked me up on friday, asked me if she reminded me of you, i just laughed and lit a cigarette, said that's impossible to do

jag har tappat mina ord med känslorna för honom någonstans, vet inte när, om, jag hittar vare sig det ena eller andra, så jag låter andra stå för innehållet. varsågod.

och texten.

i was lonely, now i'm just alone

i needed somewhere to hang my head, without your noose

och jag antar att jag inte önskar att du låg bredvid varje gång jag vaknar längre, antar att jag äntligen lärt mig att lämna dig i drömmen.
och när jag ser tillbaka, så tror jag inte längre att det var mig det hände. allting är så långt borta plötsligt, den du var, den jag var, allt det vi var, det försvann någon gång på vägen, bit för bit så att jag inte kunde märka det.
men jag märker det nu, för den du var är nästan borta.
och den jag var försvann för länge sedan.

och jag antar att jag vet att du och jag inte kan vara vi för alla andra, att vi bara fungerar när vi är ensamma, och det är synd, för det känns alltid som om jag har kommit hem när du sluter armarna runt mig.
men det hemmet brände vi med våra blickar, dränkte det i våra tårar,
och sedan vände vi ryggen till, låtsades som om vi inte såg.

och jag antar att du började gå.
medan jag sakta vände mig om och förlorade mig i lågorna av allt jag någonsin haft.
men jag är inte den jag var då.
och jag är trött på att bli bländad.
och jag väntar inte på att du ska komma hit längre.

och jag antar att jag skulle kunna skriva att jag aldrig kommer tillbaka till dig nu.
att det är över.
att jag har lämnat vraket utom synhåll.
men jag tycker inte om att ha fel,
och jag hatar när folk säger vad var det vi sa?
så jag skriver det inte. och jag tänker det inte.
och jag behöver inte det heller. jag kan nöja mig med det här.
nöja mig med att du smyger dig in i drömmen, till och med i mitt liv ibland.
för det gör du ju alltid.

men jag tror att jag ska ge det här livet en andra chans nu.
även om du alltid kommer att vara välkommen att förstöra det.

för jag skulle ljuga om jag sade något annat.

och jag säger bara starkvinsglögg, hej.

Jens Lekman - new song - Göteborgskalaset 2005

och vi var på väg hit den kvällen.

jag stod med några vänner, skrattade på stan, låtsades vara där men egentligen var jag långt borta, väntade.

och sedann, ett par armar runt min midja, en kyss på min kind och jag var där helt plötsligt, och jag log.

vi sade farväl till de andra, det var fortfarande ljust ute, det var augusti, solen slocknar inte då, och vi hade inte heller slocknat än.

vi gick längs västra, mot snabben, dina fingrar slöt sig runt mina och livet var sommar, sol, skönhet, du, jag och jens var tanken, men mina skor gick sönder, och vi missade snabben och du vände dig mot mig och jag tänkte att jag inte behöver jens ikväll, behöver ingenting annat än det jag har, för du är här.

så vi vandrade gatorna upp och ner, och mina fötter var lika barfota, sårbara för glassplittret på gatorna som mitt hjärta var för dina ord, men då var jag inte rädd för varken det ena eller andra,
nej, vi bara satte oss vid vallgraven, såg på de vackra människorna och sedan drog vi vidare. du ville att vi skulle kyssas i toppen av pariserhjulet, men de stängde precis när vi kom fram, och det skulle känts onödigt om det inte vore för vaktens blick på oss, för vi såg båda två hur han log mot oss, för vi var älskande i sommarnatten.
som i en saga.

så vi svängde in på en kiosk, satte oss på vagnen, jag fyllde hörlurarna med jens istället.

och sedan, ett par armar runt min midja och en kyss på min kind.

och mina barfota fötter vandrade på moln.

och när vi ändå håller på, en tidig julklapp; den bästa julsången.

cutiepie

last christmas, i did not give you my heart

men ibland önskar jag att jag hade gjort det.
för du hade det ju alltid ändå.
det var bara det att du aldrig visste det.

och jag försöker i alla fall i år, försöker få julstämning trots regnet som inte ens strilar, bara öser nu, trots att det lika gärna kunde vara högsommar för min del, trots att det fortfarande är kalla, grå november inuti.

men jag försöker i alla fall, laddar ner julsånger, alternativa såklart för jag har ju aldrig kunnat vara enkel, men sufjan är fin, bright eyes är fin även om alla säger att han är till för fjortonåringar med ärr på handlederna. låt mig bara säga att ni har missat allting.

och nu sjunger death cab, baby please come home, i remember when you were here, all the fun that we had last year, och det rör mig nästan inte ens längre, för om jag ska erkänna det så är jul ingenting för mig nu,
rättare sagt,
jag vet inte om jag orkar en till jul.

men jag bokar in julbak med de där vännerna, köper mina första julklappar, tänker inte på vad jag skulle köpt till dig, tänker inte på förra julen alls,
för om jag ska vara ärlig,
så känner jag inte för att... ja... älska dig längre.
älska.

för, stjärnan hänger faktiskt i fönstret i år igen, jag satte upp den själv,
trots allt som hänt så hänger min stjärna i fönstret.
och tiden flyter på, på gott, på ont.
men jag har en jul till.
och den kommer att komma, passera, vare sig jag orkar med den eller inte.
vare sig jag känner den i mig eller inte.
men, varför skulle jag göra det?

they're singing deck the halls, but it's not like christmas at all.

i should be stronger than weeping alone, you should be weaker than sending me home

och jag blir rädd för mig själv när jag inser hur jag har blivit.
hur jag kan stänga av, vara underbar, social, trevlig mot nya människor, mot vem som helst,
jag blir rädd för mig själv när jag inser hur bra jag kan låtsas.
och jag gör det på ren rutin.

och han dyker upp igen, och jag vill fråga honom varför, varför han inte stannar i bilen, varför han kommer hit överhuvudtaget, men någonstans säger jag stopp, vill kanske inte veta, och även om jag skulle det, skulle det spela någon roll?
nej.
så jag frågar inte.

och min mage vränger sig ut och in, och jag vet inte hur han kan få mig att bryta ihop genom att bara gå in genom dörren, och han säger att han ibland skulle vilja stanna här och jag säger att jag vill åka härifrån.
och han ger mig den där blicken igen, frågar varför, vart skulle jag åka, varför vill jag inte vara kvar?

och jag bara tittar ner i golvet, säger att jag inte vet, vartsomhelst skulle duga bara det inte var här, och inuti skriker hjärtat;

jag ville aldrig stanna någonstans,
bara när du var nära,
då och bara då, jag återvänder varje natt,
och jag ville alltid att tiden skulle stanna.
men det gjorde den aldrig, flöt alltid iväg,
och snart flöt du iväg tillsammans med den,
och sedan kom nätterna när du alltid gick,
och sedan kom dagarna när jag alltid sprang,
och någon gång kom vi in på olika stigar,
och även om de nog alltid kommer att gå parallellt med varandra,
och även om du alltid på något sätt hamnar på min,
så stannar du aldrig.

och jag ville aldrig stanna någonstans,
bara när du var nära.
och det är du inte längre.

vänder kinden till

och du minns hur jag slog mig när jag föll, men bad om mer
här är flickan utan skam
och du minns hur jag öppnade min famn när bomben slog ner
min eviga längtan är intakt

och du minns hur orden bet så hårt att benen sig vek
jag återvände med ett tack
och du minns hur jag vänder andra kinden till och ler
jag alltid hoppas på en chans

och ni har stuckit mig med nålar för att få svar
men ni hittar ingenting
och du har stått bredvid och tigit, låtsats blind
men av det ingenting jag minns

precis som dig
precis som dig
precis som dig
och det är därför jag är tillbaks

(jag tar inte äran för den här heller)

memories i can't hold

och om jag nu låter dig leva ditt liv, låter bli att betrakta på avstånd, om jag nu inte ens lever inuti minnena av dig längre,
om jag nu gör allt det,
varför måste du envisas med att dyka upp i mitt liv?

och varför måste du se på mig med sårad, bekymrad blick?

om jag vill misshandla mig själv gul och blå, kan jag inte bara få göra det då?
för ärligt talat, allt det där, att jag inte kan andas och att hela min kropp plötsligt börjar skaka när du dyker upp oförberett, allt det, paniken och ångesten, den var inte där innan du gick in genom dörren idag.

och varje gång du kommer tillbaka, då påminner du mig.
och varför måste du se ut som om jag sårar dig, när jag bara vill såra mig själv?

i can see that his breaklights are on

och att leva är svårt, men att överleva är lättare, så jag håller mig till det.
och någon sa att jag borde tänka mindre. så jag tänkte försöka.
och avsmaken växer liksom i munnen när jag läser mina egna ord.

kanske borde jag ta bort dom.

och när hans bil åker förbi mig i nattens mörker,
då ber jag dem stanna, öppna min dörr.
för jag kunde aldrig öppna den själv.

och sedan går jag.
och för varje steg så kastar jag ännu en bit av honom och mig framför mig,
och sedan trampar jag på dem.
och jag halkar inte så länge jag håller blicken stadigt rakt ner.

och de andra tror att jag lever. men jag håller mig till att överleva.

och jag stänger av en stund till.

she just wanders around
unaffected by
the winterwinds yeah
and she pretends that
she's somewhere else
so far and clear
two thousand miles
from here

(och ja, jag vet vad låten handlar om)